Alla fick sig ett rekord. Den starkaste prestationen var Johan Dahlströms 101 meter med sin monofena. Det gav honom en 6e plats i VM. Klara Hansson hamnade på 5e plats och Anders, Sebastian, Christian 9,10,11 plats.

101 meter
På den sista dagen fick jag för mig att göra ett träningsdyk med släde till 101 meter. Efter att kommit upp från 83 meter FIM (dra sig ner och upp) med starka lungor kände jag mig redo för en sådan här magisk gräns. Något som naturtligtvis inte fanns i min vildaste fantasi när jag började med fridykning för 10 år sedan. Om man klarar av att tryckutjämna och har tåliga lungor är detta ett enkelt dyk. När jag startade fridykning hade jag en lung volym på 7,7 liter. 5,9 liter kunde jag blåsa ut i en spirometer och resten fanns kvar i lungan (RV). Rent teoretiskt klarar mina lungor sig bara till ca 30 meter, men tack vare "bloodshift" så kan jag ta mig djupare.

100 meter är mycket djupt om något går fel och det krävs bra utrustning och ett team på ytan som kontrollerar.

Ytorganisation
- Två man som drar upp hundra meter rep som väger 20 kilo.
- En som matar ut lina.
- En som tar tiden och bevakar ekolodet
- Två säkerhetsdykande fridykare som möter upp.
- Ett antiballast system som kan få upp linan och fridykaren om något går fel.
- Syre "on demand" för decompressions dyk ner till 6 meter efteråt.

Utmaningen för mig var just lungorna. Jag har tre gånger under åren haft ordentliga "squeezes" (milda lungödem). Jag slutade gå djupare 2006 efter ett dåligt 75 meters dyk. Testade senare till 80, men det gick inte. Jag var utmattad i två timmar med häftig andhämtning. Nu kände jag mig mer förberedd efter att ha gjort fokuserad yoga och egna "tryck-flexibilitet-tekniker" under flera månader.

Uppvärmningen innan var ordentlig.
28 meter. Tid 1.45
38 meter. Tid 2.00
12,2 meter. Tid 1.00 - tomma lungor (RV)
15,1 meter. Tid 1.10 - tomma lungor (RV)
16,8 meter. Tid 1.05 - tomma lungor (RV)
17,5 meter. Tid 1.10 - tomma lungor (RV)

Detta är mycket extrema övningar som det tagit år att anpassa kroppen till. Mycket farliga att genomföra.
Jag vilade drygt 11 minuter innan. Jag hade bett grabbarna här nedan att bromsa in kort på 50 meter så jag kunde ta en ordentlig "mouthfill" och få en referens på djupet. Min Aeris F10 djupmätare är bara garanterad till 100 meter, men jag bad ändå om att få bli nedskickad till 101 meter. Jag ville testa om min träning av lungorna gett resultat och om uppvärmningsdyken var effektiva.

Jag stod på bottenplattan ni ser här nedan. En näsklämma och våtdräkt var enda utrustningen förutom livlinan som satt fast vid dyklinan. Jag blundade hela vägen ner och fokuserade på tryckutjämningen. Vid stoppet på 50 meter tänkte jag att "detta går för långsamt". Jag tar där upp så mycket luft jag kan till munnen genom en magröresle och en omvänd "packning". Jag känner vattnet "forsa" förbi mig och det känns nästan som om ögonlocken fladdrar på väg ner. Efter 1 minut och 20 sekunder dunsade bottenplattan till och jag var nere. När jag öppnar ögonen möts jag av lampan som sitter på bottenplattan. Ljuset skapar ett litet rum där nere i mörkret. Jag är mycket fokuserad och hinner inte släppa in för många tankar. Jag hade räknat med att bli "narkad" bortom vett och sans (kvävenarkos). Jag vet att återfärden startar om ca 5 sekunder när teamet på ytan lossar en spärr och 40 kilo dumpas på andra sidan plattformen och min sida dras upp.

Jag står nu på botten plattan avslappnad och tittar mig runt. Andhållningsmässigt är det enkelt, jag har inte behövt spendera någon energi för att komma hit (till skillnad från Dahlström som kan simma med monofena till detta djup). Jag ser partiklar forsa förbi och ljuset komma tillbaka. Jag minns att jag säger till mig själv att "minns denna känslan" när olika fysiska och mentala känslor passerar. I vanliga fall är detta en jobbig del av ett dyk när man måste arbeta sig upp mot tyngdlagen. Nu kan jag bara stå och njuta.

Teamet på ytan saktar in när jag är 20 meter från ytan. Att komma upp för fort från 100 meter kan skapa dykarsjuka (expanderande kvävebubblor i blodet). Vid tio meter stannar de bottenplattan och jag glider upp själv. Någon ropar "andas" när jag bryter ytan, men jag bara skrattar. Jag har aldrig någonsin upplevt ett liknande dyk. Jag är helt tom i huvudet, efterdyningarna av känslan som jag tagit med upp från djupet. Av allt det jag ville minnas finns inget kvar - det är som om den där tiden nere i djupet tillhör en annan verklighet som inte kan sparas.

Efter 83 meter free immersion - svenskt rekord