Huvudsidan
Svensk fridykning

Rapport från Världscupen i fridykning
Hawaii 28 oktober - 4 november 2002
text: Sebastian Näslund

Svensk lag på plats: Bill Strömberg, Oscar Tiger, Lotta Ericsson.
Manager: Peter Lindholm
Mer om laget läs här eller (data på landslagsmedlemmarna).

SIDA 1 / 2 / 3 / 4 / resultat .........SIDA 3

 28/10
  ÖVER GRÄNSEN
Sverige är helt klart det ambitiösaste laget. De tränar som galningar och gör personbästa dagligen. Nu börjar de andra lagen anlända och Sverige är redan på formtopp. Dagens resultat är speciellt intressanta då alla startade dagen med en otrolig dyklust.Lotta var lite sliten efter gårdagens 60 meters dyk som tog 2.30. Hon började spotta små spår av blod igen, vilket är förklarligt efter att lagt till 6 meter till sitt PB. Mest taggad av alla var Oskar och Bill var mer sammanbiten än vanligt. Dennis kände också at det var rätt dag att nå botten på "Högsma" - ett symboliskt djup för alla skåningar - 53 meter.

För ett år sedan var Oskars måldjup för detta året inte ens 50 meter och Dennis gick och funderade på om han kunde göra 45. Lotta visste inte ens vad fridykning var för ett år sedan. Själv har jag satt mig för att utvecklas ca en meter i månaden och jag har legat lite efter ett tag och hoppas på att lämna Hawaii med 55 i bagaget. Ni får inte förväxla all denna sifferfixering med ytlighet och tävlingsfanatism - det är underbart där nere. Trycket, djupet, ljuset – alla älskar det... i dem mån man hinner - för det krävs en oerhörd fokusering på dessa djup. Det är mycket som ska stämma för att få till ett djupt dyk. Om en sak missas blir det inget djupt dyk. For mig är förberedelsen och en ordentlig teknik viktig eftersom jag inte har muskler eller har orkat träna kondition i vinter.
Så jag struntade i att filma i dag. I går vände jag på 53 för att jag trodde jag var djupare. Jag kom upp alltför fräsch for min smak. Nog djävlar skulle det bli djupt idag, trots läckande stel dräkt och lånad fena.

Dennis som imponerat mycket på oss andra fortsätter att göra det. Han packar inte och han kör inte med händerna över huvudet och han har ingen mono. Han kommer upp efter ett säkert 54 meters dyk. Lotta tar det lugnt vilket är mycket bra eftersom vila kan vara lika viktigt som träning ibland. Bill sätter personbästa och tar sig ner till 68 meter på 2.31. Oskar drar iväg och idag ska han inte stanna vid det lilla plastbandet på 61 meter där han var igår. Jag ligger på 10 och värmer upp när han kommer förbi mig med Bill en meter ifrån sig. Blicken är klar men fokuserad. Uppe på ytan andas han flera kraftiga andetag, tar tag i bojen men faller bakåt och är borta några sekunder i Bills armar. Djupet var 67 meter (2.16). Det underliga är att han inte haft mjölksyra och han är fräsch direkt efter dyket.

Så slutligen var det fotografens tur. Jag tar kraftigare tag och snabbar mig ner till frifall stadiet - något jag insett att jag måste göra for att kunna dyka djupare. Jag blundar när jag känner knutarna vid 50. Andningsreflexer har börjat - öronen är perfekta munnen är full med luft. Jag har börjat packa på ett sätt som Oskar sett att Herbert gör. Jag älskar att falla och när jag sneglar ner ser jag plastbandet på 61 några meter ner och jag inser att jag inte kommer att vända förrän jag passerat Oskars 61. Jag vänder utan att spendera en millisekund för länge där nere - botten breder ut sig under mig. Och så slås man av den där tanken - "visst ja... ja ska upp också". Repet ger inte mycket när man drar... det bara töjer ut sig. Det är benen som får göra jobbet. Jag blundar och låser händerna ovanför huvudet. Två tre tag och jag känner mjölksyra - och jag inser direkt att jag inte kommer att klara det här - i varje fall inte mina ben. Ingen bra insikt på 50 meters djup. Jag måste upp till min säkerhetsdykare är en tanke som far förbi annars tänker jag i princip inte på någonting, jag är bara en rörelse i vattnet inget annat.

Varför vi vågar pressa oss så här har naturligtvis med sikten att göra och duktiga säkerhetsdykare. Jag börjar dra i linan vid 30 meter. Jag vet inte på vilket djup jag är. Det är helt ointressant. Jag kommer komma till ytan oavsett hur långt det är kvar - man måste var helt övertygad om sin förmåga i sådana här lägen - tvekan eller rädsla är inte konstruktivt. Dennis möter mig på 22, han har en spareair pony bottle med några andetag i när han möter mig.
Ska jag be om luft - nej håll dig till din plan. Vid 10 meter byter jag till armtag för att använda muskler närmare hjärta och lungor. Gör en väl inövad avslutning. Blåser på två meter och i sista sekunden är jag över ytan och fyller upp med ny luft och framförallt nytt tryck till lungan. Dyket har tagit 2.16. Jag som trodde att jag inte kunde göra dyk over 1.50. Alla frågar om djupet, men jag orkar inte titta - inte prata. Jag är helt utpumpad i tio minuter, hänger av mig viktbältet och bara flyter och andas. Min kropp har ett och annat att säga mig efter en sådan behandling. Jag spottar spår av blod igen efter att det forsvann i mitten av sommaren.
Dagen innan var mitt PB 53. Kanske var det inte ett tecken på måttfullhet att försöka lägga till 10 meter i ett bräde. Nu vet jag att gränsen i alla fall går innan 63 meter... för det stod det på klockan.

NU BÖRJAR DET
Nytt hotell idag. Oskar säger sig aldrig bott på något lyxigare än detta. Jag får klämma in mig i ett hörn vilket betyder att jag kan fortsätta höra om alla tokroligheter som Oskar säger., men som inte är avsedda för publicering. Kan nämna att han dykler med ett litet krucifix nedstoppat i kalsongerna.
Mötte Kirk ute i bukten med Mandy i sällskap. Svenska laget avslutar sin träning när dom andra börjar droppa in. USA har säkert pallplats i sikte, men det kan bli svårt när det finns Svenskar att stoppa dem. Deron (USA) höll andan över sju i morse. Fransmännen har anlänt och med gubbar som jag tror inget annat lag rår sig på. Inte ens Venezuela. Det hänger en sydafrikansk flagga under vår balkong och på andra sidan ser vi Schweiz och Spanien.