Att tävla i fridykning
berättelsen om en första tävling
text:Anna Lindström
Göteborgs Apnea sällskap
Köpenhamn november 2002. Så nervös jag har varit – i flera veckor. Det är helt otroligt vad mycket energi man kan lägga på att gå omkring och jaga upp sig inför en liten tävling. Men å andra sidan var det ju faktiskt inte vilken tävling som
helst... Nej, det var ju faktiskt min allra första tävling i fridykning.
Tävlingsnerverna gjorde att genrepet dagen före tävlingen bestod i tre
stycken statiska tvåminutersapneer och några halvhjärtade försök till att
träna vändningar med den ack så besvärliga monofenan. Med andra ord;
självförtroeendet var inte i topp direkt.
 |
Hur som helst satt jag nu där, i entrén till Frihedens simhall i Hvidovre –Köpenhamn tillsammans med 20 andra tävlingsdeltagare och lyssnade på vad som gällde för dagen. Inskriptionen hade jag satt till 3,30 med målet att hålla 4 minuter. Huvaligen vad det kändes ouppnåeligt just då. Så fick vi våra startlistor och trots att det innebar en del problem med denegna uppvärmningen lovade Bill (som den klippa han är...) att ta mig fram till zonen och stanna med mig som support. Skönt! Det betydde att jag skulle kunna slappna av helt de sista tio minutrarna. Bara behöva blunda och lyssna på Bills trygga domderande om att jag ska andas så jag ser gravid ut, lyssna på nedräkningen och sen bara rulla runt och hålla andan för allt vad tygeln håller. |
|
egna uppvärmningen lovade Bill (som den klippa han är...) att ta mig fram
till zonen och stanna med mig som support. Skönt! Det betydde att jag skulle
kunna slappna av helt de sista tio minutrarna. Bara behöva blunda och lyssna
på Bills trygga domderande om att jag ska andas så jag ser gravid ut, lyssna
på nedräkningen och sen bara rulla runt och hålla andan för allt vad tygeln
håller.
Efter instruktionerna om tävlingen i stort och lite regler var det marsch in
i omklädningen. På med dräkten, kolla allt en sista gång - näsklämma,
glasögon, klocka.
När jag sen klev ut i simhallen skedde något märkligt, det var nästan
magiskt. Den riktigt stora nervositeten försvann och byttes ut mot fokus och
självförtroende men också, ja framförallt, mot glädje.
Jag skulle ju faktiskt göra det jag tycker är allra roligast i hela världen
(Nåja, glädjen i att dyka djupt kan ju aldrig slås av det tramsiga beteendet
att hålla andan i en pool, men ändå...).
Uppvärmningen gick bra och plötsligt var det dags. Det allra sista andetaget
och sen gick allt hur snabbt som helst - närmare bestämt tog det 4 minuter
och 2 sekunder. Jag hade gjort det jag skulle - jag hade hållit andan i 4 minuter - det var ju mitt mål.
Precis före den sista tappningen på 4 minuter så hade jag bestämt mig. Jag
skulle inte vara envisa-Anna som jag kan vara ibland (de som känner mig
skulle nog säga att det är för det mesta...). Jag skulle gå upp på fyra. Jag
skulle inte börja kämpa, trots att andningsreflexen hade kommit igång ganska
sent och trots att den fortfarande var långt ifrån outhärdlig. Bättre att gå
upp snyggt och prydligt utan risk för att blaja bort det...
... så det gjorde jag. Jag gick upp snyggt och prydligt.
Sen var det dags för någon timmas vila och stämningen blev ganska
uppsluppen. Jag kände mig helt avslappnad och långt inne i mig började nya
planer för det dynamiska att smidas. Jag hade aldrig simmat långt i en 25:a
förut så jag hade 75 meter som mål.
Men när jag sen satt där på kanten... "10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 -
official start" .. var min sista tanke - det blir en hundring, sen stack
jag.
Efter tre vändningar och 1,43 minuter stack jag upp huvudet, 2 cm från
kanten. Applåder! Ja, man måste ju lägga ribban högt, när man som jag, går
ut som första "man".
Slutresultatet blev 99 meter eftersom huvudet kom upp innan jag tog i
kanten, men det spelar ingen roll - får skylla på bristande tävlingsrutin
helt enkelt. 99 eller 100 i det läget kvittade i alla fall. Lotta satte ju senare nytt
svenskt rekord med 107 meter. Men jag ska snart klå henne...
4,02 minuter statiskt och 99 meter dynamiskt = 89,5 poäng.
Den prestationen räckte till en silvermedalj. Hade damerna och herrarna
tävlat mot varandra hade det blivit en sjundeplats - det känns ju inte
heller så pjåkigt.
Tyvärr hade jag inte tid att stanna tills tävlingen var över och motta mitt
pris. Så hur det känns att stå på pallen vet jag inte ännu. Men den 22
februari är det tävling i Berlin och då är mitt mål att prova det också -
med satsning på en ännu högre valör givetvis!
Fler tävlingar