Svenska rekordförsök i Röda havet
April 2004

text; Sebastian Näslund

Det är mycket som ska stämma för att få till ett riktigt djupt dyk. Att behöva simma 20 meter i motvind kan sabba dom där sista procenten man behöver för ett rekorddyk. Teknik och organisation måste fungera.
På första rekorddagen är det lite strul med att få alla personer på plats och linan i rätt höjd. Som atlet gäller det att inte låta irritationen ta sig in i kroppen. Att ingen finns att vakta en när man vill börja värma upp och att domaren kommer simmande till plattformen 15 min innan start är liksom saker man får räkna med inom fridykning. Ingen har betalt och ingen är professionell.
Dagen handlar nu mest om at se om Lotta och jag är porfessionella och kan genomföra dom dyk vi satt oss för.

Jag är först ut. 3 mm Eliossubdräkt, 4 kg bly, två Suunto D3 på armen. Lyftring runt handleden och en livlina i skrevet.
Jag genomför ett perfekt disponerat dyk. Tryckutjämningfungerar ner till djup jag aldrig förr varit på. Blundande kör jag handen i plattan på 64 meter och hamnar under den innan jag vänder - trimixdykaren 1.5 meter bort ser jag inte. Jag blundar och slappnar av och drar mig uppåt. Öppnar ögonen och ser mina säkerhetsdykare och en kamera i ögonvrån. Jag tänker på hur jag snart ska andas och inte stressa med masken. Jag kommer upp efter mitt djupaste och längsta dyk någonsin (2.25). Andas i 15 sekunder framför domaren i vattnet - tar av mig masken och inser att jag klarat det och vänder mig mot kameran och skriker ett glädje skrik och kör näven i luften och gör det största OK tecken jag kan. Domarna säger till mig att vänta och efter 60 sekunder säger dom att det är ett godkänt dyk. Jag skakar hand med alla jag ser.

Lotta startar 5 minuter senare. 3mm Eliossubdräkt, 4 kg bly, två Suunto D3 på armen. Som mask använder hon Bevans (Sydafrikansk fridykare) fluidgoggles. Jag ser henne göra en ganska usel andning och packning, släden stör henne och hon kommer iväg lite sent.
Hon blir borta väldit länge - kommer upp från 61 meter och tar snabbt av sig glasögonen och ler. Ett starkt dyk. Det djupaste hon någonsin gjort på tävling eller rekord. Domarna dömmer dyket som godkänt, fast bottenplattan var på 60 meter.

Vi simmar ner och skakar hand med scuba och trimix som är på väg upp. Vi kommer hem trötta och jag beslutar mig för att kolla in min uppgång på videon. Jag ser att det från min andning och till mitt glädjetut tar 20 sekunder - sedan gör jag OK-tecken. Dyket är icke godkänt.

Dag 2

Sedvanlig försening - men under omständigheterna känns allt lungt och koordinerat. Flera människor ska tas in i planering..."vem sträcker över manometer för koll av flaskan efter första No-limit dyk", "vem hålla släden i mitten av pyramiden", "vem tar tid på de 20 sekundrarna"..

Mickes 90 meter
Lottas 84 meter

Bevan Dewar från Sydafrika gör ett dyk till 80 och kommer upp som från ett runt träningsdyk - glömmer OK ecken (han har satt rekord för FREE där det räcker att komma upp med TAG), alla säkerhetsdykare skriker "OK tecken" med tanke på gådagens fadäs där jag var 5 sender för sen och diskvalificerades. Han döms OK av Chris och mig och han är nu en av världens kanske fridykare som jort 80 meter.
Efter rekorden gör Lotta och jag gör våra "prerequisite" dyk för kommande rekordförsök.

Dag 3
Lotta Ericson som bor här nere får ofta besök av fridykare från hela världen. Hon berättar att efter 10 dagar är alla som bäst och planerar grandiosa personbästa. Men just i slutet av deras två veckors vistelse så går luften ur dem. Värmen, långa dagar i vattnet, ny mat och slitna dykmuskler. Detta tänkte jag på när jag vaknade upp till mitt sista försök att ta rekordet i Free Immersion. Bevan (SA) skulle ner till 85 och sedan jag till 65. Vi är 12 personer i teamet och alla vill vara med i en organisation där det blir positiva resultat. Varför sitta och dra linor upp och ner för klantarslar som inte klarar sina dyk.

Havet kunde inte vara mer inbjudande dag. Jag hade sovit 12 timmar sedan gårdagens djupdyk, men var fortfarande lite matt i kroppen. När jag ser Blue Hole inser jag att jag måste ändra attityd - jag måste fokusera på det positiva. Jag drar in luft i lungan som fläktar in genom bilfönstret. Luft och vatten - en vacker kombination. Jag tar energi ur luften och tar med mig ner i det blå djupet.
Allt är egentligen perfekt. Teamet börjar fungera allt mer effektivt. Vattnet är perfekt, jag har lagom med mat i magen, men kanske borde jag dricka en halvliter till. Öronen känns bra. Febern har gått ner, men pulsen kanske är lite hög. Jag har haft en grad feber efter varje dykdag men det försvinner alltid till morgonen. Kroppen har mycket att göra dom här dagarna.

Jag lägger mig på mattorna uppe vid restaurangen med alla kuddar på golvet. Jag andas tre gånger och håller andan. Jag talar om för min kropp att det är detta som gäller - det är detta som är normalt.

Dyket

Jag börjar dra mig neråt, snabbt. Jag balanserar fart mot använd energi, börjar falla fritt, sluter ögonen. Det surrar i linan. Går det för långsamt? Kanske trettio meter nu och jag tar för första gången och kniper om näsan. När ska jag ta upp sista luften i munnen. Klick, klick,klick.

Det är underbart - jag faller viktlös, mörker att jag är lite spänd i armen so pekar neråt - jag slappnar av - detta är statiskt.
Det är djupt men tryckutjämningen fungerar utan problem och just när jag vill höra trimixdykarens 5 meters signal hör jag den också. Jag tittar ner men det känns fortfarande långt - blundar någon sekund till och vrider handen för att greppa om linan och sträcka ner. Touch! plattan vickar till och mitt fokus gör en helomvändning - Nu ska jag upp mot tyngdlagen. Jag sluter ögonen och gör den rörelse jag gjort med rep och tyngder hemma i Sverige. Swosch, swosch.
Arken ligger mörk framför mig, och bergväggen börjar röra sig neråt. Jag sluter ögonen. När jag öppnar dom igen vill jag se min säkerhetsdykare. Det känns tryggt. En spanjor och en tysk ska möta mig. Och där en fena - hur djupt har han mött... är det 30 eller 20. Han sa att jag såg ledsen ut under mit förra dyk. Jag funderar på det. Undrar hur jag ser ut nu. Jag känner mig mer medveten.
Nu har jag känningar i armarna men hinner inte oroa mig för Phillipe tecknar 5 meter och jag slappnar av i hela kroppen och tänker på andningen som kommer.

BREATH, BREATH... på min tredje hokbreath känner jag att jag har klarat det - nu är det bara masken och OK tecknet kvar. Det finns nte plats för några segergester i dag. Jag tar av mig masken när någon räknar 14 och flera röster skriker "OK sign!".
Jag beslutar mig för att retas lite och säger "what ok sign" innan jag skrattar och lyfter armen.
Ok tecknet kommer på 19.5 (det måste komma innan 20).

Dagen lämnar mig med en känsla av djup tillfredsställelse över ett perfekt dyk och stor irritation över det jävla attityd problem jag uppenbarligen har.

För ett år sedan simmade Sydafrikanen Bevan Dewar till 67 meters djup på Cyperntävlingen och kom upp och svimmade. Då var det för djupt - i dag i "the Blue hole" simmar han ner till 80 meter och kommer upp nästan oberörd. Frågan är - vad har han gjort under det senaste året som fått honom att utvecklas så? På sista dagen gör han ett säkert dyk till 85 meter med sin monofena och sätter nytt Sydafrikanskt rekord. En meter djupare än Lottas svenska slädrekord till 84 meter. Det handlar mycket om uppvärmningen för Bevan - man måste hitta en apneisk formtopp. Han experimenterar med en lång hypoxisk andhållning på land där han först andas ut och sakta fyller lungan under nära fem minuter. Och han funderar mycket på diet och vad han äter. Elitidrott handlar mycket om kosttillskott - även fridykning. Bevan är nu en utav ca tio fridykare som brutit 80 metersvallen. Och han tänker inte stanna där...