Huvudsidan
Svensk fridykning

Dansk mästerskap i sjösjuka
eller....bottenlösa dyk i Östersjön

Anna Lindström är kritisk till tävling utan bottenplatta

Att det ens får lov att genomföras en tävling utan bottenplatta där linan dras upp efter varje dykare gör mig rent ut sagt förtvivlad. I det ögonblick som Peter Pedersen talade om att det inte skulle finnas någon bottenplatta att dyka på genomgick jag en inre kris. Detta var bara några minuter innan djupen skulle lämnas in, samt ett par timmar innan tävlingsstart.
Jag hade hela sommaren varit stabil på djup runt 40 meter. Dagen innan tävlingen hade jag bara gjort två dyk. Ett uppvärmningsdyk till 33 meter samt ett ”skarpt” till 42 meter. Det betydde att jag hade ett gott självförtroende och hade bestämt mig för 40 meter. Men nu... ett tävlingsdyk mer eller mindre på måfå, med ett enda mål att sikta på: En futtig klädnypa med en futtig nyckelring sittande i ensamt majestät på en 70 meter lång lina.
På Cypern (Freediver Open Classic 2003) hade jag under tävlingsdyket till 35 meter rutschat in i bottenplattan med en otrolig kraft, ungefär samtidigt som jag känt att jag fått till en bra linje och fattade knappt att jag nått mitt djup. Utan bottenplatta och med tävlingsfokus för ögonen skulle jag kunna fara förbi 40 meter – LÄTT.  Frågan var om jag skulle orka upp igen om det hände. Tankarna gick till kanadensaren Tom Lightfoot som i slutet av juni prövat att dyka till 50 meter utan fenor under det kanadensiska mästerskapet och nästan dött. Man hade i villervallan efter Mandy-Rae Cruickshanks misslyckade dyk till 71 meter glömt att dra upp linan. Tom hade självmant vänt vid 59 meter eftersom han hade förstått att han kommit för djupt och sedan hade de säkerhetsdykande fridykarna varit tvungna att plocka upp honom på 20 meter. Tom var medvetslös i flera minuter vid ytan.

Inte bara jag reagerade starkt på det faktum att det inte skulle finnas någon bottenplatta. I den upprörda diskussionen kring hur man skulle göra för att markera djupen på ett mer tillförlitligt sätt än en klädnypa kom man fram till att säkerhetsdykaren skulle lysa på linan. Vad då då? Jag dyker ju med ögonen slutna. Till slut föreslog Stig Severinsen att säkerhetsdykaren också skulle hålla handen på linan så att man inte skulle kunna dyka djupare. Okej tänkte jag och blev lite lugnare. Jag mindes återigen dunsen mot plattan på Cypern och tänkte att jag säkerligen skulle knocka den med handen på linan, men det får väl gå ändå. Jag hade alltså bestämt mig för att dyka men självförtroendet att göra 40 meter var borta. Jag bet i alla fall ihop och satte 38 meter, även om jag kände att också det var väldigt långt bort just då. I fjärran tornade molnen upp sig och samtidigt som jag lämnade in den försmädliga 38-meterslappen föll den första regndroppen. Våra danska vänner hade dagen innan berättat om de tidigare mästerskapens dåliga väderförhållanden. I det spegelblanka vattnet och den gassande solen hade vi skrattat åt det. Men snart var vi på väg ut på den rangliga lilla katamaranen, som skulle vara vår dykbåt, i tvåmeterhöga vågor. Hur skulle detta gå? Med den sjögången som var nu hade jag svårt att se hur jag överhuvudtaget skulle komma i vattnet utan att slå ihjäl mig. Jag såg för mitt inre hur en våg omedelbart skulle kasta mig in mot båten igen och i bästa fall knäcka fenan, i värsta fall knäcka nacken på mig.

Dyk utan säkerhetsdykare
Vi klamrade oss fast vid båten som rullade fram över havet. Runt omkring mig såg jag hur folk bleknade mer och mer. Jag har turen att aldrig någonsin ha varit sjösjuk, men alla ombord var inte lika tursamma. Snart kräktes det i kaskader runt mig. Han som skulle agera säkerhetsfridykare, låg i vattnet precis innan den förste skulle dyka och kräktes. Jag är helt säker på att han aldrig gick ner och mötte. Inte heller nästa dykare möttes. Jag började bli orolig även för detta, någon skulle väl komma och möta mig? Jag ropade till Magnus Andersson som förberedde sig. Han lovade att fråga om han fick lova att möta mig.
Vädret påverkade alla. Varenda dykare fram tills att det var Lottas tur att dyka vände före utsatt djup. Timo Jattu, Stig Severinsen, Lars Mou Andersen och Peter SmedJensen (som förresten förberedde sig för sitt dyk genom att kräkas och kräkas och kräkas, han hade knappt  kommit upp över ytan innan han fortsatte att kräkas och kräkas och kräkas) hade alla vänt långt före de sett skymten av någon klädnypa. Lotta Ericson, som för dagen satt 47 meter, vänder också utan att ha sett vare sig klädnypa eller säkerhetsdykare. Bara det att hennes djupmätare visar 53 meter. Lotta har alltså dykt 6 meter för djupt och hon får en samba när hon kommer upp. Det är också att Lotta dykt för djupt som är det sista jag får vetskap om innan jag ska dyka. Tiden har runnit iväg med vågorna och jag har inte ens stuckit huvudet under ytan (i alla fall inte frivilligt). Utan ett enda uppvärmningsdyk i kroppen och med en enda tanke snurrande i huvudet ”dyk nu inte för djupt, Anna” ger jag mig iväg. Neddyket är som vanligt ganska uselt, men jag rätar ut mig snabbt och kickar på. Men det sköna fokus och flow som fanns på Cypern finns såklart inte där. Jag kan inte ens förmå mig att sluta ögonen. Strömmen i vattnet är mycket stark och gör att det ser ut som om repet står still. Jag tycker inte att jag kommer någonstans och lägger ännu mer kraft i kicken. Var kan jag vara? Inte mer än på 20 meter säkert. Då kraschar jag plötsligt in i någonting. Jag höjer blicken och ser rakt in i ögonen på en dykare som har handen i ett fast grepp runt linan. Ovanför den handen ser jag också den lilla tramsiga klädnypan som det står 38 meter på – den är min tänker jag och hugger den. Eftersom jag susat rätt in i dykaren finns det ingen chans att jag ska kunna göra ens en hygglig vändning och jag simmar istället ut en bit från linan, utan att dra i den, för att sedan vända uppåt igen. Färden mot ytan är jättetrög och jag inser att bilden av repet från innan varit totalt missvisande, en synvilla. Då hade det gått fort neråt, nu stod jag verkligen STILL. Strömmen som troligen sugit mig neråt tog nu emot som bara den på hemvägen. Men lugnet finns där och jag vet ju att 38 meter, trots allt runt omkring, faktiskt kommer att vara en barnlek. Nu tänker jag istället på hur tacksam jag är för att säkerhetsdykaren hade fångat mig. I huvudet hade jag ju varit på 20 meter, hur långt till hade jag dykt innan jag varit ”färdig” med det dyket? Sen ser jag Magnus och jag ler mot honom. I nästa ögonblick är det domarna jag ler mot och jag vet att jag klarat det.

Den bortspolade säkerhetsdykaren
När alla dykt färdigt och säkerhetsdykarna började återvända fick vi förklaringen till varför Lotta dykt för djupt. Säkerhetsdykaren som skulle varit på linan vid 47 meter hade inte varit vid linan över huvudtaget. Han hade tappat bort linan på vägen ner och aldrig hittat den igen. Istället hade han irrat runt och sedan varit tvungen att göra en fri uppstigning. Jag mindes plötsligt att vi hade sett hans röda dekoboj ett hundratal meter bort från båten och att Magnus hade kommenterat detta och sagt ”Vad fan gör den idioten där borta? Han ska ju vara här”. De första 41 minuterna hade det alltså inte funnits några taggar på linan och säkerhetsdykaren som skulle vara på plats i djupet för de första dykarna hade varit tvungen att klara sin egen livhank i första hand. Inget hade heller påvisat detta misstag förrän Lotta dök, ingen hade ju varit i närheten av sina djup före henne. Någon kommunikation mellan dykarna och båten fanns inte heller. Den första som haft både klädnypa och säkerhetsdykare på linan vid sitt djup var han som dök precis före mig. Turligt nog drabbades inte denna rock’n’roll-tävling, som för övrigt var en trevlig tävling, av några olyckor, varken bland fridykarna eller säkerhetsdykarna. Som aktiv tävlingsfridykare och medlem i AIDA kommer jag alltid att vara med och verka för att säkerheten inte tummas på i några sammanhang som har med sporten att göra.

SLUT Resultat från tävlingen hittar du här

Under denna tävling satte Lotta Ericsson två nya svenska rekord när hon höll andan i 6.05 och sedan simmade 116 meter i bassäng. Ovan ser vi Anna Lindström i statisk tävling.

Anna Lindström ger kurser i fridykning tillsammans med Magnus Andersson; mer info här. Annas första tävlingsäventyr kan du läsa mer om här.