Skolarbete av Petter Leife rörande säkerhetstänk vid fridykning

del 1 - word

del 2 - word

 EXTRA : crash course i säkerhet

Katedralskolan
Pedagogik

Simma lugnt!
_____Om riskerna inom fridykning och hur man kan öka säkerheten

Petter Leife DK3
Handledare: John Östh
Vt 2002
Specialarbete 20 h/p
Innehållsförteckning Sidnummer
1 Inledning………………………………………………………………………………….3
1.1 Syfte och frågeställningar……………………………………………………………….....3
1.2 Metod och material………………………………………………………………………...5
1.2 Avgränsningar…………………………………….………………………………………..5
2 Avhandling
2.1 Första regeln –”Buddy-systemet” ……………………………………….………………...6
2.2 Hur syns man bäst i och under vattnet?……………………………………………………8
2.3 Att fastna under vattnet…….………………………………………….……………….…..9
2.4 Dykning i olika vattenförhållanden – kallt, vågigt och strömt.…………………………..10
2.4.1 Vad bör man tänka på vid dykning i kallt vatten? …………………………………...10
2.4.2 Vad bör man tänka på vid dykning i vågigt vatten? …………………………………10
2.4.3 Vad bör man tänka på vid dykning i strömt vatten? …………………………………11
2.5 Vad är hyperventilering?……………………………………………………………….…11
2.6 Samba………………………………………………………………………………….….12
2.7 Blackout…………………………………………………………………………………..13
2.8 Säkerhet vid tävlingar och rekordförsök – varför extra säkerhet här?……………………16
2.9 Snabbguide för säkrare fridykning………………………………………………….…….16
3 Avslutning - sammanfattande analys …………………………………………….17
4 Källförteckning
4.1 Litteratur…………………………………………………………………………………..19
4.2 Intervjuer och kurser…………………………………………………………..……..…...20
4.3 Bilder……………………………………………………………………………………...21

1 Inledning
Man kan klara sig utan mat i några veckor och utan vatten i några dagar men man kan bara överleva några minuter utan luft. I fridykning vill utövaren vistas under vattnet utan lufttillförsel för att kunna dyka smidigare. För mer prestationsinriktade ”apnea-dykare” (apnea ung. = Latin/grek. ”hålla andan”) handlar det ofta om att stanna under vattnet så länge som möjligt för att få en starkare upplevelse. Att olycksriskerna är stora i fridykning säger sig självt. Den största faran är syrebristen (som alltid gör sig påmind vid längre dyk) med alla dess konsekvenser.
Det finns många extrema sporter utanför idrottsarenorna som är förenade med stora risker. Det kan finnas situationer i dem som kan leda till döden vid misstag eller otur. Vad som jag tror skiljer fridykningen från många andra extrema aktiviteter är att fridykaren knappast utövar sin dykning för fascinationen att sporta i gränslandet mellan liv och död, för att få en kick av att ha klarat något livsfarligt eller bara för att han/hon måste förena sina naturupplevelser med en ”rock’n’roll-livsstil”. Fridykning handlar istället om en avslappnad inre resa där man färdas i en tyst, nästan tyngdlös värld bortom vardagens problem men också långt ifrån adrenalinkickar och stressmoment. De allra flesta hängivna fridykare sätter säkerheten först och skulle, om det var möjligt, vilja fridyka riskfritt.
Det har hänt fallskärmshoppare att deras skärmar strejkat. Klättrare har råkat ut för att deras kilar lossnat från bergväggen och så vidare. Det finns även extrema aktiviteter, i vilka man helt och hållet lämnar ut sig till sin utrustning, vilket motsäger allt säkerhetstänkande hur låg riskprocenten än är, exempelvis ”bungy-jump”.
Fridykaren, däremot, har ingen utrustning att förlita sig till utan kan i princip undvika alla faror bara genom att använda sitt sunda förnuft, sin erfarenhet och en portion teoretiska kunskaper i dyksäkerhet. Det är den teoretiska kunskapen alla fridykare behöver, som jag har tänkt bidra med i det här arbetet.

Det som jag tycker gör det intressant att behandla ett problem inom fridykning är att det inte finns så mycket litteratur skriven om sporten. Det mesta man vet om vad som händer i kroppen när man fridyker har medicinska forskare upptäckt tillsammans med duktiga fridykare under det senaste halvseklet. Praktiska idéer och tips om hur man kan göra fridykningen säkrare är oftast empiriska kunskaper som fridykare världen över har delat med sig av till varandra. Det finns ett stort behov av vetenskaplig information om riskerna eftersom de är många och förstärks av att många äventyrliga våghalsar dras till sporten. Därför är det särskilt motiverat och motiverande att göra det har arbetet.
När en person vill lära sig att dyka med lufttuber är det helt obligatoriskt att gå en kurs där man noga går igenom säkerheten. För fridykare finns visserligen kurser som muntligt diskuterar säkerhetstänkande men det finns inget krav på att man skall kunna reglerna perfekt för att få fridyka. Många jämnåriga fridykarinstruktörer och vänner har berättat att de tycker att de vet för lite om fridykarsäkerhet och att de skulle vilja lära sig mer. Det här gymnasiearbetet är därför också tänkt att vara ett pedagogisk kompendium för de som önskar veta mer om riskerna inom fridykning.

1.1 Syfte och frågeställningar
Specialarbetat skall behandla de risker som alltid finns när man bedriver mer extrem fridykning. Det skall främst inrikta sig på avancerad fridykning som rekreation men även kort om fridykning i tävlingsform (oftast omnämnd som apnea). Huvudfrågeställningen är: ”Hur ser riskerna ut inom fridykning och hur kan man minska dem?”.
Syftet uppfylls genom att nedanstående frågeställningar besvaras. Avhandlingens alla underrubriker är inte uppställda som frågor. Anledningen till det är att det skulle bli för rörigt och plottrigt om varje underrubrik var uppdelad i flera, vilket vore nödvändigt ifall varje fråga skulle rubriceras. Därför kommer varje frågeställning/rubrik istället behandlas som följer:
OBSERVERA att kapitlen Samba och Blackout är tänkta att läsas i samband med varandra då de i grunden inte är annat än olika grader av svimning! Läsaren bör tillika studera avdelningen Första regeln – ”Buddysystemet” tillsammans med dem för att bättre förstå säkerhetsåtgärdernas sammanhang.
2.1 Första regeln –”Byddy-systemet”
Här kommer jag att reda ut hur man på bästa sätt håller kontakten med sin dykkamrat vid olika typer av dykning och ge förklaringar till varför det är viktigt att göra det.
2.2 Hur syns man bäst i och under vattnet?
Här förklarar jag grundläggande varför man syns dåligt i vatten och hur man kan kontrastera det. Jag kommer att berätta hur man kan gå tillväga för att göra sig synligare för sina dykkamrater när man är nere i djupet och för hur man gör ev. båttrafik och folk på land uppmärksamma på att man ligger i vattnet.
2.3 Att fastna under vattnet
Här tänker jag redogöra för hur olika dykmiljöer kan vara farliga för en fridykare när det kommer till risken att fastna vid något under vattnet. Jag kommer även ge vissa exempel på hur man kan förebygga risken samt vad man gör om man själv eller någon kamrat fastnar.
2.4 Dykning i olika vattenförhållanden– kallt, vågigt och strömt
Här kommer jag diskutera varför man inte skall underskatta vattnets krafter. Även hur man på bästa sätt kan hantera svåra vattenförhållanden kommer att exemplifieras.
2.5 Vad är hyperventilering?
Här kommer frågan besvaras genom att jag reder ut hur hyperventilering ser ut och effekterna hos den fridykare som hyperventilerar. Vet man vad som händer vid hyperventilering blir man mindre benägen om att utföra det och riskerna för olyckor minskar.
2.6 Samba
Härunder reder jag ut vad det innebär att en dykare får ”samba”, vilka varningssignaler dykaren själv får innan samban infaller samt vilka signaler som kan uppfattas av hans dykkamrater innan, under och efter samban. Jag kommer även kort att besvara hur man handskas med en person som får samba. Vid kännedom om ovanstående blir riskerna för att man dra på sig en samba mindre och risken för en svårare olycka likaså.
2.7 Blackout
Här kommer jag att svara grundläggande på vad som gör att en dykare svimmar och hur det kan se ut. Jag kommer också att nämna skillnaden mellan olika yttringar av blackout. Även här kommer jag att ge några tips till hur man kan undvika blackout och hur dykkamrater kan hantera den person som får blackout.
2.8 Varför extra säkerhet vid tävlingar och rekordförsök?
Här kommer jag kort och grundläggande diskutera varför det är extra viktigt att ha extra säkerhet vid tävling och mer prestationsinriktad träning.
2.9 Snabbguide för säkrare fridykning
Snabbguiden är inte en sammanfattning av vad som står under föregående frågeställningar utan några ”kom-ihåg-punkter” att starta med för den som inte har tid eller ork att läsa hela arbetet. Här nämns regler som inte förekommer på andra ställen i texten och därför är guiden läsvärd för alla. Den kan också användas i utbildningssyfte för yngre fridykare då man varken behöver komma ihåg massa fakta eller sätta sig in i djupgående analytiska samband när man läser den men ändå få veta de mest grundläggande reglerna som man alltid tar med sig när man fridyker.
1.2 Metod och material
Huvudmetoden kommer vara att ge en bakgrund till olika fenomen förenade med faror och redogöra för hur det kan se ut för en fridykare att stöta på dem. Detta skall göra att läsaren, efter att ha fått en bredare kunskap i ämnet, på egen hand lätt skall kunna förstå hur man kan undgå vissa faror. Jag kommer alltså inta att ordagrant berätta vilket fridykningsätt som skall tillämpas när man skall dyka säkert. Emellertid kan konkreta exempel och tips vara intressanta, behövliga och lätta att komma ihåg gällande vissa säkerhetsåtgärder. Där det är nödvändigt för läsaren att veta hur man kan förebygga risken eller vad man bör göra när olyckan är framme kommer jag givetvis att kommentera det.
Mitt material till arbetet har jag fått från tidskrifter som behandlat fridykningens faror och från skrifter funna på internet som diskuterat detsamma. Vissa pratiska tankegångar kommer från erfarenheter jag fått under den tid jag själv fridykt aktivt. Jag har även samlat kunskap på en kurs i fridykning jag gick i juni 2001 för Gunnar Nordström (med erfarenhet som bl.a. domare från fridyknings-VM) samt från svar på frågor ställda till Peter Lindholm (doktorand vid Karolinska Institutet på apnea) och Erika Schagatay (docent i zoofysiologi på Lunds univ. och forskare inom apnea). Samtliga källor redovisas noggrannare sist i arbetet.
1.3 Avgränsningar
Givetvis finns det faror som en fridykare kan stöta på, eller säkerhetsåtgärder hon/han bör känna till, men som inte kommer att behandlas i det här arbetet. Nedan följer exempel på vad jag inte kommer behandla.
Jag kommer inte att presentera vad fridykning är (annat än i inledningen) då arbetet i första hand inriktar sig till den som redan vet vad fridykning är men vill lära sig mer om säkerheten.
Det finns växter och djur som kan utgöra en liten fara för en fridykare som vistas i samma vatten som dem. Den faran kommer inte behandlas i arbetet.
Harpunjakt är inte tillåtet i Sverige men i Norge och Danmark är det populärt bland fridykare. En harpun är ett dödligt vapen och man bör känna till vissa säkerhetsregler innan man använder en sådan. Jag kommer dock inte att beskriva hur en harpun skall hanteras.
Hur man med händerna signalerar tecken till sin dykkamrat för att ex. berätta att man är i fara eller liknande skall jag inte beskriva. Anledningen är dels att tecknen kan variera från ett dyksällskap till ett annat, dels att det finns lite viktigare saker som en fridykare måste koncentrera sig på när det är fråga om hur läget är för en dykkamrat.
Nattdykning, isdykning m.m. ställer förstås högre krav på fridykaren. Jag kommer ändå inte behandla hur man utför natt-, båt- eller isfridyk och allt som hör till det, t.ex. hur man markerar dykplatsen, hur linor sköts eller varför man inte riktar en dyklampa mot sin dykkamrat. Alla fridykare som dyker ifrån båt måste också känna till en del viktiga regler. Man måste känna till hur man tar sig i och ur båten på ett säkert sätt och de 10 sjövettsreglerna bör man också kunna. Arbetet behandlar alltså inte detta.
Öron, bihålor, lagade tänder och lungor är känsliga för det tryck som fridykare utsätter dem för vid djupdykning. Trumhinnorna kan spräckas eller bli infekterade om de blir sårade av att tryckutjämningen är ofullkomlig. Alveolerna i lungorna börjar fyllas med blod när en fridykare kommer ner i djupet (i snitt kring 30-40 meter beroende på individuell lungkapacitet). Blodet åker tillbaka igen hos en dykare som är van att dyka djupt men inte alltid hos den ovane, eller dykaren med infektion i kroppen, som kan komma upp hostandes blod. S.k. lungpackning för att kunna få med sig mer luft kan göra att man svimmar eller får spräckta blodkärl i lungorna. Jag kommer inte att förklara mer kring detta.
Säkerhetsarrangemangen under tävling är alldeles för stort för att behandla i detta arbete. Dessutom är det upp till tävlingsorganisationen, vilken emellanåt ändrar sina regleringar, hur det skall se ut under tävling. Dock kommer jag ta upp varför tävling kräver extra säkerhet.
Specialarbetet är en situationsbeskrivning och en slags ”checklista” över de risker man skall ha i åtanke för att fridyka säkrare. Arbetet handlar alltså inte om hur organisationsstyrelser på lokal och internationell nivå kan arbete för att göra fridykning som sport till en säkrare aktivitet.

2 Avhandling
2.1 Första regeln – ”Buddy-systemet”
Den viktigaste regeln för all typ av fridykning är att man aldrig skall dyka ensam. En kamrat som håller uppsikt över dig under ett dyk och vice versa kan innebära skillnad mellan liv och död. Att man alltid dyker med en kamrat och tillsammans har gjort upp hur man skall se till varandra kallas allmänt för ”buddy-system” (buddy, am. slang = ”kompis”). Man kan säga att det finns två typer av buddy-system som är bra att kunna för fridykare.
Är man ute och bara ”grönsaksdyker” (simmar runt bland tång och annat marint liv) eller dyker omkring för att njuta av vad undervattensvärlden bjuder på så är det bästa att man dyker bredvid varandra och med jämna mellanrum ser till att allt är OK med sin kamrat, förslagsvis genom god ögonkontakt. Den största faran med denna typ av dykning är att en kompis kommer bort, detta händer naturligtvis inte om man hela tiden är så nära att man kan se varandra. Om en person mot förmodan skulle förlora medvetandet under vattnet så kan den andre då snabbt bogsera upp denne till ytan. Risken för att bägge skulle förlora medvetandet när man är ute och grönsaksdyker är mycket liten om man dyker behärskat och känner sina gränser.
Om man är tre fridykare i vattnet så dyker man alla tre. Såvida man är fyra så delar man förslagsvis upp sig två och två och dyker med den man är vanast att dyka med. Det är bra om man även som par tittar till varandra då och då, dels för att flera ögon är uppmärksammare på faror dels för att eventuellt utbyta erfarenheter om omgivningen. Det är också viktigt att de båda dykarna är ungefär lika duktiga så att inte en dyker så djupt att den andre inte kan följa med eller att den ena dykaren måste gå upp i förväg för att hämta luft etc. Överlag så är det förstås att rekommendera att man inte gör extrema dyk vid denna typ av dykning, eftersom det ökar risken för att bägge dykarna tappar kontrollen över dykningen och ingen kan ta hand om den andre. Dessutom blir ju dykningen knappast roligare för att man ”pressar sig”.
Sedan har vi också den mer extrema formen av fridykning, när man dyker djupt längs en lina, som också kräver sitt buddy-system. Den här typen av dykning bör absolut inte göras i vatten som inte är lugna från strömmar eller båttrafik. Fördelaktigt är också om vattnet är någorlunda klart. När man tränar djupdykning på detta sätt bör man göra ungefär som följer. Minst två dykare börjar med att turas om att göra ett par ”uppvärmningsdyk”, de görs för att vänja kroppen med koldioxiden och trycket som den utsätts för. En dykare dyker ned till ett djup som normalt är mycket lätt för honom. Hans kamrat dyker ned efter några sekunder och möter på hälften. När sedan djupet på dyken ökas bör man räkna ut hur lång tid det tar att dyka en viss sträcka. Nu gör man exempelvis så här: en dykare säger till sin kamrat hur djupt han skall dyka och bägge gör sig beredda. Dykaren börjar simma ned mot djupet och när han är halvvägs simmar hans kamrat efter. Dykaren når sitt maxdjup och har kamraten hållit samma takt så kan han nu gripa fast och hänga på linan tills dykaren kommer tillbaka till mitten. Då simmar de gemensamt upp i lugn takt och håller ögonkontakt. När ytan bryts och bägge börjar andas så håller kamraten god ögonkontakt och ställer förslagsvis en fråga till dykaren och ber honom göra OK-tecknet. Gemensam uppstigning gör man för att det är under de sista 10 metrarna före ytan och de första 10-20 sekunderarna väl uppe på ytan som i stort sett alla olyckor sker, av att dykaren förlorar medvetandet eller kontrollen över sina muskler. Vad kamraten kan göra om dykaren tappar medvetandet eller kontrollen över sina muskler kan du läsa omunder Samba och Blackout.
Riskerna för svimning av olika grad finns självfallet även vid träning i simbassäng. Då simbassänger är tillgängliga för en bred grupp människor finns det allt för ofta de som inte dyker seriöst och inte känner till några säkerhetsregler men ändå vill ”maxa” och testa hur långt de kan simma under vattnet. Av den anledningen sker de flesta svimningsolyckorna p.g.a. ”fridykning” i Sverige i badhus.
En seriös fridykare vet bättre. För det första så vet fridykaren när det kan vara rimligt att eventuellt maxprestera under en träning och för det andra känner hon/han sina gränser. Viktigast av allt är dock att man även under bassängträning har god uppsikt över varandra.
Tränar man längddykning (på fackspråk kallad Dynamisk apnea) kan man under kortare distanser, som man utan större ansträngning klarar av, dyka två och två bredvid varandra. Har någon ambitionen att ”slå personligt rekord” är det rekommendabelt att han har en dykkamrat som snorklar i ytläge snett ovanför hela tiden och när som helst är beredd ta upp honom till ytan om han skulle vissa tecken på att behöva det. Alternativet kan vara att man har fridykare placerade längs bassängbanan och som aldrig är längre bort än att de omedelbart kan ta upp längddykaren till ytan. Lika viktigt som att man håller koll på dykaren när han dyker är att göra det när han går upp till ytan. Olika men av syrebrist kan inträffa även flera sekunder efter att en dykare börjat andas igen (se Samba och Blackout).
Är det istället stillaliggande andhållning i ytläge (vid tävling känd som Statisk apnea) man övar finns det också saker man skall tänka på. Oftast känner andhållaren själv när det är dags att avbryta och hämta luft, men har hon/han dessutom en parkamrat som kan se till att allt är som det ska med sitt sinneliga och kroppsliga medvetande minskar riskerna för olyckor avsevärt. Parkamraten bör med regelbundna mellanrum under andhållningens gång försiktigt knacka andhållaren på axeln varpå denne svarar med ett tydligt överenskommet tecken. Tecknet bör vara mer en bara en viftning på fingret för att undvika missförstånd eller att dykaren i omedvetet tillstånd av en muskelryckning gör tecknet. Är tecknet otydligt bör parkamraten muntligt be andhållaren att upprepa det. Om andhållaren inte upprepar tecknet bör man be andhållaren gå upp ur vattnet och om hon/han inte reagerar får parkamraten varsamt lyfta upp henne/honom. Läs avdelningarna Samba och Blackout för att förstå mer om det som beskrivits ovan.
2.2 Hur syns man bäst i och under vattnet?
Fridykning och harpunjakt har mycket gemensamt. En stor del av den utrustning som fridykare använder har hämtats från harpunjägarna, som också strävar efter maximal smidighet i vattnet. Harpunjägarna vill vara så diskreta som möjligt för att inte upptäckas av sitt villebråd, och deras utrustning har följaktligen tillverkats i mörka färger, oftast svart. Det går an i fridykare i Medelhavet, men i grumligare vatten och där solen inte är lika stark så är det betydligt svårare att se en svartklädd dykare. Det är nämligen av största värde för säkerheten att man syns bra. När en dykkamrat simmar neråt för att möta en fridykare, som kommer nerifrån längs repet, ser dykkamraten oftast denne flera meter tidigare om hon/han bär synliga färger.
Vilka färger är det som är synliga? Det finns flera saker som avgör vad som är synligt. Mot mörkblått havsvatten, dvs. som vattnet ser ut från ytan, är det orange kulörer som bryter sig ut mest och även knallgult utmärker sig mycket. Det kan därför vara en idé att ha bojen och snorkeln i de färgerna så dina dykkamrater lättare ser dig i ytläge och så båtar kan upptäcka dig på längre håll.
När man sedan beger sig ner i vattnet får man tänka på vad det är för slags vatten. Insjövatten tenderar att vara färgat i en gulbrunaktig nyans av den humus det innehåller. Östersjön och Skagerack går i näringsrikedomens gröna kulör medan korallhav, där näringen omsätts fort och utan att sväva löst, får vattnets rena blåa färg.
Solljus har en begränsad förmåga att tränga sig ner i vattnet. Olika våglängder (färger) tränger olika långt ner genom vattenmassorna. Bland huvudfärgerna försvinner rött ljus först, därefter blått, gult och sist också grönt. I grumligare vatten kan förstås strålarna i praktiken inte tränga ner lika djupt.
Skall man välja en färg på utrustningen måste man även väga in att den skall kunna bryta sig ut mot omgivningen för att synas bra. Att grönt kan synas djupast kanske inte har så stor betydelse om man dyker i grönaktigt eller turkost vatten. Istället kan neongult ge en bra kontrast. Vita markeringar syns också bra, särskilt när man dyker i kalkbrott eller sjöar med klart mörkt vatten (se bilden på fridykaren ovan).

2.3 Att fastna under vattnet
Mardrömmen för en dykare är att fastna under vattnet eller att ens dykkompis fastnar under vattnet utan att man vet var. Riskerna för att, på ett eller annat sätt, ofrivilligt bli kvar under ytan är som störst i vatten där man inte känner terrängen. I grumliga vatten, under nattdyk, bland diverse stenformationer (grottor och gruvgångar), i dyk under isen, i dykning i hamnar och i dykning kring vrak är riskmomenten större, därför har vi regler som man måste respektera vid sådan dykning.
Dykning där sikten är dålig t.ex. under nattdyk eller dyk i grumliga vatten bör naturligtvis bara utföras på välkända dykplatser, men givetvis skall man vara försiktig om sikten är dålig även på dykplatser i hemmavattnen. Vem vet om ett fiskenät kan ha drivit in sedan du var där sist? När det är dålig sikt bör bara öppna dykvatten besökas likväl som dykdjupen och dyktiderna också måste minskas. Naturligtvis får ingen dykare dyka ner själv utan man planerar i förväg när och vart man skall dyka.
Penetrering av en okänd grotta eller gruvgång är naturligtvis inget en fridykare skall överväga hur smärt och smidig hon/han än är. Att man kan simma en viss sträcka under vattnet i en bassäng betyder inte ens att man säkert kan göra en tiondel med ”tak” över kroppen. Den dåliga ljustillförseln kan göra att man inte märker om gången är avsmalnande och det kan följaktligen bli svårt att vända om när det behövs. Dessutom kan ljusbrytningen i cyklopögat göra att man uppskattar en gång större än den egentligen är. Vattenmassornas förflyttningar kan bli särskilt påtagliga i grottor och fridykaren kan slungas in i en bergvägg med våldsam kraft om en våg går in och vänder. Vad gäller kalkbrott så kan de brutna stenväggarna vara porösa och det förekommer att vassa klippblock lossnar och faller ned.
Vrakdykning vid lite grundare vrak är en populär aktivitet för fridykare, även för klubbar med yngre ungdomar. Man bör vid sådan aktivitet sänka svårighetsgraden på dykningen och börja med att snorkla på ytan och sedan gå ner för att simma en bit ifrån vraket. En vid benet fastspänd ”pony-bottle” (en liten tryckluftsflaska) är ett initiativ som kan komma väl till pass ifall en ung fridykare mot förmodan skulle fastna mellan några vrakdelar eller dylikt. Samma idé kan naturligtvis även tillämpas i mer rutinerade sällskap som fridyker vid vrak.
Där det finns vrak finns det tyvärr ofta garn och ibland fisklinor eller nät som snott sig fast. En dykare som har mask på sig har inte synfält åt alla håll och att trassla in ett viktbälte eller ett ben är faktiskt lätt hänt. Det första man skall göra om man trasslat in sig är förstås att ta det lugnt och metodiskt försöka se vad som hänt. Oftast kanske man bara behöver lyfta på ett par trådar eller ta av sig ena fenan. Skulle det vara värre än så behöver man ta fram kniven (som med fördel är fäst på insidan av benet) och metodiskt skära av trådarna så att man inte skär på fler ställen och gör mer arbete än vad man behöver. Givetvis ingriper man och hjälper en kamrat på samma sätt om det behövs.

2.4 Vattenförhållanden - kallt, vågigt och strömt
Man måste ha respekt för att vattnets krafter är överlägsna människans. Man kan självfallet dyka även om vattnet inte alltid är 25 grader varmt och spegelblankt på ytan, men det kräver mer teoretisk och praktiskt erfarenhet av dykaren. Nedan står lite kort om vad tre olika vattenförhållanden ger för slags villkor för dykaren.
2.4.1 Vad bör man tänka på vid dykning i kallt vatten?
Under minst åtta månader av året är vattnet obehagligt kallt på de flesta håll i Skandinavien. Vattnets täthet gör att det kyler av människokroppen många gånger snabbare än luft i samma temperatur.
Då man som fridykare inte kan dyka i torrdräkt innebär det att man måste stå naken den stund det tar att ta på sig våtdräkten även under den kalla säsongens dyk, såvida man byter om utomhus. Se därför till att vara uppvärmd innan du gör det och att du har tränat på att ta på dig dräkten så det går fort. Våtdräkten bör förstås vara varm, vilket den är om den inte tillåter vatten att cirkulera inuti sig, dvs. att den sluter tätt till kroppen. En gammal myt säger att man skall släppa in vatten i dräkten, som kroppen sedan skall värma upp, för att hålla sig varm längst tid, detta är naturligtvis bluff då vatten mycket lättare kan kyla av kroppen än vad kroppen förmår värma upp vattnet. Avstå frestelsen att hälla i varmvatten i dräkten om du fryser, detta får nämligen porerna att öppna sig vilket gör dig sårbarare mot kylan och dessutom blir det lättare för det kalla vattnet att hitta in i dräkten om den är varmvattenfyllt än om den är torr inuti. Har du en s.k. opencell-dräkt som kräver tvålvatten för att komma i, använd då hellre olja (fett är vattenfrånstötande) eller allra bäst rejält med talk att pudra dräktinsidan med så du håller kroppen torr innan du går i vattnet. Talka då förslagsvis insidan innan du tar av dig ytterkläderna. Kontrollera innan du går i vattnet att handskar och sockor sitter bra, med fördel överlappade av dräkten för att reducera vattenintag.
Har du en dräkt som sitter bra kommer inte ihoppet i vattnet att bli en köldchock. Den enda exponerade ytan är ansiktet där det svider till lite. Eftersom vi förlorar mest kyla genom huvudet är det av stor vikt att dräkthuvan inte lämnar för mycket av hakan och pannan bar. Kylan kommer att smyga sig på; det kalla vattnet äter sig igenom millimetrarna av gummi som skyddar kroppen och efter ett tag börjar man huttra. Det är viktigt att respektera att dykresultaten inte kommer att vara på topp när det är kallt. När man fryser ökar syrebehovet kraftigt då det är syrekrävande för kroppen att kämpa mot kylan. Ignorerar man kyla är det alltså större risk för att man får syrebrist när man dyker, dessutom har en nedkyld kropp sämre känsel och uppmärksamhet även på att känna sina gränser.
Är dykningen kul är det lätt hänt att man struntar i kylan. Hjälp därför dina kamrater och se om de är påväg att få köldskador. Direkt efter ett dyk kan man vara blå om läpparna av syrebrist med de brukar få tillbaka färgen så snart man börjar andas, men är dykkompisen stadigt blå kring läpparna har han/hon börjat bli nedkyld. Har kamraten vita fläckar i ansiktet en längre stund har en förfrysning börjat och dyket bör avbrytas omedelbart och ansikte och kropp bör värmas upp.
Känn även på dig själv om du har kvar känseln i fingrar och tår. Att du har svårt att känna tårna är ingen fara men om förlamningen börjar omfatta hela fötterna bör man avbryta. Tappar man känseln i fingrarna yttrar det sig ex. i att man har svårt att sluta åt näsborrarna vid tryckutjämning. När man har tappat känseln i läpparna yttrar det sig i sluddrande tal mellan dyken. Man kan också fetta in exponerade delar av ansiktet innan dyket så de tål kyla bättre och dessutom blir mindre nariga när de torkar. Kinder har en tendens att bli uppfläkta om ofta justerar masken och luvan med handskarna.
När man går upp ur vattnet skall man också tänka på att vatten kyler av kroppen fortare än luft. En blöt kropp är mycket känsligare för kylan än en torr. Se därför till att få av dräkten fort och torka snabbt alla utsatta hudytor och klä dem, ex. genom att ta på en mössa.

Det är lika viktigt att komma ihåg att dykning på varma breddgrader snabbt torkar ut dykaren och att man därför behöver dricka väldigt mycket vatten. Tag förslagsvis med en flaska vatten och spänn fast den i bojen.

del 2 - word