fridykning

Skolarbete av Petter Leife rörande säkerhetstänk vid fridykning

del 2

del 2 - word

2.4.1 Vad bör man tänka på vid dykning i vågigt vatten?
Dykning i vågor är påfrestande. Fridykaren med anlag för sjösjuka kan lätt bli illamående vid dykning i vågor eller långa dyningar. Risken för rejäla kallsupar ökar också om man andas genom snorkeln när det går brytningar. Man blir dessutom snabbare uttröttad och kanske uttorkad när man måste kämpa för att inte spolas bort av vågorna. Dessa var några exempel på vad som kan göra en fridykare mindre alert och uppmärksam. Brist på uppmärksamhet hos en dykare i kombination med vågor som minskar den horisontella sikten, ev. grumlar upp sikten i vattnet och ibland för med sig dykare bort gör att det är lättare att tappa kontakten med sin dykkamrat. Om Du vill dyka fastän det går grov sjö måste du se till att hela tiden ha extra god kontakt med din parkamrat och att ni håller er nära varandra (förslagsvis vid en boj) och minskar dykdjupen och tiden i vattnet.
2.4.2 Vad bör man tänka på vid dykning i strömt vatten?
Strömt vatten är det farligaste av de tre vattenförhållandena som vi skall diskutera. Mot strömt vatten har en människas krafter inte så mycket att sätta emot. Varför faran är så stor beror förstås på att det knappast går att beräkna strömmens styrka från land, den kan dessutom vara större ett par meter ner under ytan.
Att dyka i älvar eller åar går bra, så länge det inte rör sig om okontrollerbart forsande vatten, då man hela tiden kan välja att simma in till strandkanten om dykningen blir för krävande. Att trotsa havsströmmar, i form av ex. norska fjordmynningar under tidvatten, är givetvis vansinnigt. Det kan emellertid hända att man känner av strömmar efter att man redan börjat dyka, t.ex. när man är på väg ned i djupet. Man bör då vara uppmärksam på att man hela tiden har kontakt med repet då det alltid är den kortaste vägen upp och därmed dykarens ”navelsträng” till ytan. Vill man vara helt säker på att inte komma bort från repet kan man knyta fast en snöre kring handleden och ha den andra ändan av snöret fastknuten i en karbinhake som löper längs repet (se bild). Har man kommit bort från repet bör man omedelbart vända om till ytan. I ytläge bör man regelbundet hålla koll på att positionen är densamma som man utgick ifrån och att man inte drivit till havs.
2.5 Vad är hyperventilering?
Förstavelsen hyper- i ordet ”hyperventilera” betyder ”över”, ventilera betyder här förstås ”andas”. Sätter vi ihop dem får vi just vad hyperventilering innebär, att man andas över det normala och därmed mer än vad kroppen behöver. Om man andas mer än vad kroppen behöver ändras gasutbytena så att man snabbare blir av med den koldioxid som hela tiden utvecklas i cellerna. Koldioxidhalten i inandningsluften är nämligen bara cirka 0.03% medan den i normal utandningsluft ligger kring 4 - 5%. När man jobbar hårt utvecklas mer koldioxid och man måste flåsa (som kuriosa kan nämnas att elitfridykare haft utandningslyft med värden kring 8-9 % CO2 efter cykling under vatten vid experiment). När man inte är ansträngd andas man följaktligen vanligt. Andas man däremot flåsandes, eller på något sätt forcerat, blir man fortare av med koldioxiden, som blodet lämnar ifrån sig till lungorna tillsammans med resten av utandningsluften, samtidigt som man tar in friskare och koldioxidfattigare luft. Då vår kropp är skapad för att hugga ved, springa eller fridyka med 4-5% CO2 i sig, lurar vi den om vi sänker koldioxidhalten före fridykning, dvs. om vi flåsar fast vi inte är andfådda. Koldioxiden är kroppens varningssignal som talar om när syret, som gör att vi kan jobba, håller på att komma ner mot en för låg halt. Syret omvandlas hela tiden i kroppen till koldioxid och när koldioxidhalten har ökat med ett visst antal procentenheter har syret i princip minskat med lika många. När halten koldioxid kommer upp till en viss nivå känner vi att vi behöver andas och ta in syrerikare luft. Om CO2-halten är för låg redan innan dyket påbörjas kommer syrehalten sjunka och koldioxidhalt öka som vanligt men koldioxiden kommer inte hinna komma upp i rätt mängd för att varna oss innan syret börjar ta slut och svarar med att slå av kroppsfunktionen i form av en svimning för att spara syre. I praktiken yttrar sig detta med att det obehag som koldioxiden normalt skapar under andhållning blir mindre kännbart och det känns mindre svårt att forsätta hålla andan. Därför är tekniken med hyperventilering förekommande hos de som inte vet risken. Får de för sig att ”pressa” en längre tid, sträcka eller djup kommer de att kunna göra det ända in i svimningsfasen (se Samba och Blackout).
Det finns många olika uppfattningar om vad hyperventilering innebär. En återkommande uppfattning är att hyperventilering innebär att man andas extremt fort men hyperventilering kan innebära mycket mer. Extremt snabb andning gör mest att utövaren blir andfådd medan väldigt djup andning efter ett tag kan göra dykaren smått yr och frånvarande redan från dykets/andhållningens start. Att säga att hyperventilering är en enda företeelse är därför ingen bra beskrivning. Det gemensamma för alla hyperventilering är att man andas mer än vanligt trots att kroppen inte ber om det, dvs. fast man inte är andfådd andas djupare och/eller snabbare än vanligt.
Generellt för en vuxen fridykare kan man säga att andas man djupt, dvs. tömmer och fyller lungorna på ett andetag, bör man inte ta mer än 6 andetag i minuten. Kan man inte andas så långsamt bör man heller inte andas djupt. Dessa rekommendationer är förstås för att andningen inte skall vara effektivare än att koldioxiden hinner ”rota” sig i kroppen. Det sista eventuellt lite mer forcerade andetaget före ett dyk bör också just bara vara ett och inte fler.
Det finns erfarna fridykare och yogautövare som behärskar vissa typer av andningstekniker med syftet att öka syrehalten, vilket också är en typ av hyperventilering. Dessa dykare har god kännedom om sin kropp och sina gränser inom fridykningen, men om andningsteknikerna utförs av mindre rutinerade dykare är förstås riskerna större. Det beror dels på att en oerfaren dykare känner sina gränser sämre , dels på att hon/han gör fel, t.ex. andas för fort. Det har dessutom hänt att rutinerade fridykare svimmat av syrechock redan innan de påbörjat dyket. Därför är andningstekniker inte rekommenderade att man experimenterar med före ett dyk eller en andhållning. I praktiken är det inte heller alltid man förser sig med mer syre för att man hyperventilerar; andas man för mycket höjer man pulsen vilket förbränner syre fortare när man väl börjar dyka. Det finns sunda tekniker för den som vill kunna hålla andan längre och ett andetag räcker!
2.6 Samba
”Samba” är ett brett och mångtydigt begrepp. I stort sett innebär det att kroppen inte fungerar som den skall p.g.a. syrebrist. Begreppet ”samba” har bara varit vedertaget först sedan VM i fridykning 1998 och kom sig av att det hände att dykare kom upp ur vattnet med okontrollerade muskelrörelser, t.ex. flaxande armar. Här skall vi reda ut vad samba är för något och hur man undviker den.
Alla som provat att hålla andan vet att det efter en stund (varierande hos olika personer) börjar bli jobbigt. Det börjar kanske som en allmänt obekväm känsla och i samband med det även ryckande i diafragman och kanske ett slags ”brännande” i lungan, den skriker efter luft, känslan tilltar och blir efter ett tag närmast outhärdlig. Den mindre tränade fridykaren avbryter då och börjar andas. Den erfarne fridykaren kan visserligen hålla andan längre innan det blir jobbigt (p.g.a. hon/han är bättre på att slappna av och har fått en kropp med högre tolerans för lite syre och mycket koldioxid) men även här uppträder samma känsla efter ett tag. Den rutinerade fridykaren kan pressa sig längre men vet om att man inte får ignorera kroppens luftbegär. För om fridykaren fortsätter att göra det så kommer känslan att avta; hon/han når ett euforiskt tillstånd och det är inte längre lika jobbigt att pressa sig. Ibland är fridykaren nu inte ens kapabel till att slita sig upp ur vattnet. Kroppen försöker spara syre genom att reducera vissa nervers och muskulaturers syreförbrukning. Musklerna blir därför lealösa (detta kallas på engelska för ”loss of motor controll”, LMC, vilket ofta brukar sägas i stället för ”samba”) och andningsmusklerna förmår inte längre hålla kvar luften utan den bubblar ut. När det händer behövs det att någon säger åt fridykaren på skarpen att gå upp ur vattnet och förhoppningsvis gör fridykaren det, för efter bara ett tiotal sekunder (varierande siffra) kommer hennes/hans medvetande vara helt borta då hon/han ”somnar in” och svimmar. Om andhållningen emellertid avbryts någon gång från att det har börjat bli lättare till svimning så kommer dykaren antagligen upp med någon form av samba. Det här kan den som kommer upp efter en andhållning med en samba uppvisa: (Attributen är i stort sett i inbördes ordning - lättare samba överst till svårare samba underst)
ß Onormalt liten andfåddhet
ß Lång reaktionsförmåga
ß Sluddrande tal
ß Stirrande blick
ß Onormal andning/dregelande
ß Minneslucka/-or
ß Okontrollerade muskelrörelser, muskelslapphet

Beskrivningen av hur en person går in i samban kom från andhållning i ytvattenläge. Samba kan givetvis inträffa även vid dykning utomhus och då som regel vid uppstigningen de närmaste två metrarna före ytan (inträffar den tidigare hinner den ofta utvecklas i en blackout) till de 10-20 första sekunderna efter att ytan brutits. Det kan se lite otäckt ut när en person får samba efter att ha kommit upp efter ett dyk men det enda man behöver göra är att hålla koll på personen och tala lugnt till personen, förslagsvis genom att be vederbörande svara på en fråga för att se om hon/han reagerar. Finns det risk att personen faller ner med huvudet i vattnet kan man hålla i henne/honom, annars behövs inte det. Efter några sekunder har personen återhämtat sig men bör ta det lugnt med att dyka igen de närmaste minuterna, framförallt för att det är nyttigt att få gå igenom vad som hände innan man ger sig på att göra ett nytt dyk.
Man undviker samba under andhållning genom att avsluta andhållningen i tid. Med ”i tid” menas senast när andhållningen, efter att ha varit påfrestande, börjar bli lättare igen. Helst bör den avbrytas redan innan det inträffar, dvs. medan det fortfarande är jobbigt, då motivationen att avbryta kan bli mindre när det känns som det går lättare. Att få samba i vatten undviker du främst genom att inte dyka till djup som du inte är tränad och kapabel till. Före dyket bör du helt enkelt vara mer motiverad av att komma upp än ner. Under dyket bör du vara koncentrerad och alert (på hur det känns i din kropp) på nedvägen men fokuserad och maximalt avslappnad på uppvägen.
2.7 Blackout
”Blackout” är i fridykning den allmänna benämningen på svimning orsakad av syrebrist. Får man blackout svartnar det för ögonen och sedan minns man ingenting av tiden man är avsvimmad och när man ”vaknar” vet man inte att man någonsin tuppat av; hjärnan stänger av medvetande och minnesfunktionen för att spara syre, och i fridykning inträffar det som ett sista steg efter ”samba”. Det finns ingen bestämd siffra på hur länge man kan ligga medvetslös utan att få luft innan man dör men det finns många hemskheter som kan hända om en obevakad dykare ”blackar” i vattnet.
Under fridykningsträning i bassäng med seriösa fridykare är det ovanligt att en grad av syrebrist skall gå ända till medvetslöshet då dykaren hela tiden har nära till ytan. Vid djupdykning utomhus (s.k. Konstant vikt) är det dock större risk att det inträffar om en dykare överskattar sin förmåga och inte kommer upp till ytan förrän syret är slut och en samba hinner utvecklas till en blackout. Därför tänker jag här att beskriva blackout vid djupdykning.
I stort sett alla olyckor i samband med djupdykning sker i ytvattnet, dvs. på väg upp från djupet det sista tio metrarna innan ytan och de första tjugo sekunderna efter att man kommit upp. Det beror på att syrehalten är som lägst i blodet i slutet av dyket. Låt oss titta lite närmare på fenomenet. ”Shallow Water Blackout” (ytvattensblackout) är en direkt följd av det djup fridykaren varit på. Nere i djupet komprimeras lungorna av det ovanliggande vattnets höga tryck (enligt Boyles lag), samtidigt ökar deltrycken av lungornas gaser (enligt Daltons lag). Syrets höga tryck gör att dykaren kan använda mer av det än vad han hade kunnat göra med samma molekylmängd syre på ytan. Det kan, särskilt för dykaren med god djup- och vattenvana, ge en behaglig känsla och en falskt tro om att man kan stanna nere längre. När dykaren sedan återvänder mot ytan minskar trycket och störst procentuell tryckskillnad är det mellan tio och noll meter. Har dykaren brukat för mycket syre nere i djupet blir blackout då en direkt följd när det tar slut. Bär det riktigt illa kan syretrycket t.o.m. bli så lågt i lungorna att kroppen försöker utjämna det genom att skicka tillbaka syre från blodet, på bl.a. hjärnans bekostnad, till lungorna (där man ju inte har någon nytta av syret).
Risken för shallow water blackout kan förebyggas om man följer vissa regler. Jag tänker här ge exempel. Det viktigaste är förstås att man håller sig inom sina gränser och inte pressar sig utanför dem. Såvida man inte slår sina gamla rekord med mer än någon meter och bara gör det när vattnet tillåter och man själv är i form i kropp och själ - dvs. man är frisk, avslappnad, koncentrerad (så att man inte glömmer viktiga regler), varm och uppvärmd med flera dyk innan som höjer koldioxidtoleransen och dito för låg syrenivå - behärskar man grunden för att undgå blackout. Därefter finns det några praktiska idéer att använda sig av. Det är bättre att kämpa nedåt med för lite bly än att få jobba mot tyngdlagen på uppvägen med för mycket ballast. På uppvägen skall man slappna av i alla muskler som inte används för att simma uppåt. Musklerna och hjärnaktiviteten är kostsamma för syreförbrukningen. I synnerhet stressrelaterade tankar, som att fort komma upp till ytan förbrukar mycket syre, och därför är det bra om man kan fokuserar på något, t.ex. en positiv tanke. Om man inte blundar kan man titta på repet framför sig vilket både samlar tankarna och är bra då man håller sig på samma ”longitud” som den dykare som kommer och möter en uppifrån. Tittar man mycket upp mot ytan kan enligt vissa fridykare, utöver att man stressar, ”strypa åt” blodkärl i nacken vilket också kan leda till svimning. Om man har svårt för att simma upp långsamt är det bättre att simma upp i en jämn, halvsnabb takt än att först simma långsamt för att sedan panikartat öka takten sista biten då sådant beteende lätt kan ”koldioxidchocka” kroppen vilket leder till snabbt tryckfall av syre. Att vara lätt viktad, dvs. att man har mindre bly på bältet, är bra eftersom man då helt kan slappna av medan man flyter upp de sista metrarna.
Under Samba nämnde vi att luften åker ur fridykaren när hon/han får samba och vid djupdykning inträffar blackouten mycket kort därefter, beroende på att kroppsaktiviteten och syreförbrukningen är högre. Det händer att andningsreflexen, efter att den pustat ut luften, andas in vatten efteråt men det är knappast alltid det händer. Det är ändå lätt hänt att vatten kommer ner i lungorna om den medvetslöses mun öppnas vid svimningen eller om dykaren inte tagit ur snorkeln ur munnen. Om en dykare du ledsagar upp till ytan blir medvetslös, se då till att hans mun är stängd hela vägen upp till ytan.
Det kan vara lockande att blåsa ut den gamla, obehagligt brännande luften för att det första man gör när ytan bryts ta ett nytt friskt andetag. Detta avrådes dock från då luften i lungorna både hjälper flytkraften och fortfarande innehåller lite syre. Dessutom minskar trycket mot dem för varje decimeter du stiger upp vilket kan ge så lågt syretryck vid ytan att man svimmar om man tömmer lungorna på någon meters djup. En lite risk för att en andningsreflex, särskilt hos den ovane dykaren, andas in vatten som direkt svar om luften pustas ut. Luften skall blåsas ut när man kommit upp med huvudet i luften. Man skall inte andas ut all luft, då trycket återigen kan bli så lågt i lungan att man svimmar (ännu en anledning att inte dyka med snorkeln i munnen då den med ett forcerat andetag måste tömmas på vatten i ytläget), utan bara drygt hälften för att sedan fylla på med ny luft till den gamla och sedan hålla den någon sekund för att kroppen skall hinna tillgodogöra sig den. Sedan kan man låta andningsmuskulaturen ventilera bäst den vill och först därefter kan man göra OK-tecken, jubla eller vad man nu vill göra.
Blackout kan, som sagt, dessvärre även inträffa nere i djupet. Fenomenet, som kallas ”Deep water blackout” (Djupvattensblackout), är ovanligt och därför mindre känt. Deep water blackout kan ses som ett samlingsnamn för alla blackouter som inträffar nere i djupet eller under 15 meters djup. Att en dykare drabbas av detta kan härledas till dumdristigt beteende ex. att dykaren inte avbryter neddykningen mot djupet trots bristande fysik och mental erfarenhet av trycket eller att densamme ignorerar att den kanske inte är redo för ett visst djup och drabbas av tryckutjämningsproblem eller yrsel vilka isig kan leda vidare till värre saker. Om fridykaren ofta eller tillfälligt har mycket lågt blodtryck när ett extrem djupdyk utförs ökar risken för den här sortens blackout. Hyperventilering kan, som i alla andra fall av blackout, också vara orsak. Blackouten kan även bero på yttre omständigheter, t.ex. väldigt strömt vatten som gör att dykaren blir kvar en längre tid nere i djupet.
Det är ovanligt att amatörfridykare har dykare med tuber som är stationerade längs linan, eftersom det knappast är särskilt kul att ställa upp på sådant jobb för apparatdykarna. Vad som kan vara fördelaktigt och avsevärt reducera riskerna för en dödsolycka är ju om man inte fridyker på större djup än att alla i dyksällskapet kan ta sig ner till botten och upp igen med en medvetslös kamrat. Det som räddar flest liv är dock alltid sunt förnuft och en lagom portion ”dödsskräck”.
Bogsering snabbt upp till ytan av en medvetslösperson och ev. första hjälpen vid ytan är något som alla hängivna fridykare måste kunna. En person man mött på uppvägen och simmar jämsides med och som förlorar medvetandet tar man tag i under armhålorna och börjar simma uppåt med. Gemensam uppstigning gör man ansikte mot ansiktet för att se att allt är OK. Dykkamraten fortsätter att se dykaren i ansiktet även efter en svimning för att se att hennes/hans mun inte är öppen och tar in vatten. Om munnen är öppen håller man den stängd med ena handen. Är det nödvändigt för flytkraften, och man vet att ingen dykare befinner sig nedanför, så dumpar man bådas viktbälten. Väl i ytläge är det första man skall göra att skapa fria luftvägar: av med mask och snorkel och luta försiktigt nacken tillbaka på den avsvimmade. Därefter kan man kolla medvetande, andning och sedan puls. Medvetande kollar man genom att lugnt och sansat tala till personen. Man skall absolut inte skrika, daska personen på kinderna eller dylikt då det kan leda till att blackouten förlängs i ett chocktillstånd. Vad man skall göra om en person saknar andning eller puls (konstgjord andning, bröstkompressioner och dyl.) bör du lära dig på en Hjärt- och lungräddningskurs (HLR). Denna procedur påbörjas givetvis redan i vattnet för att spara tid. Öva regelbundet när du och dina kamrater är ute och dyker hur ni skall gå till väga så inte panik uppstår när olyckan är framme på riktigt.
2.8 Varför extra säkerhet vid tävlingar och rekordförsök?
I fridykning pratar man om att ha lite marginaler vid tävling. ”Jag har gjort 67 meter på träning, därför är det lagom att göra 62 på tävling”, säger Bill Strömberg, delad svensk rekordinnehavare i klassen ”konstant vikt”. Det kan tyckas paradoxalt att en fridykare väljer att dyka 5 meter grundare på tävling när t.ex. en friidrottare oftast peppas till högre resultat under tävling. Men man skall då komma ihåg att risken för att misslyckas blir i fridykning betydligt större om man överskattar sin förmåga. Det är lättare att ligga hemma på sägen och hålla andan än att försöka få ned pulsen och bli lugn på tävling, brukar det heta. Eftersom det alltid finns en del nervositet (som bränner syre) i kombination med tävlingsinstinkter kan det leda till att man vill uppnå ett resultat som kroppen inte klarar av. Därför är det farligare att tävla i fridykning än att bara fridyka prestations- och kravlöst. Detsamma måste man ha i åtanke om man har inställningen att man vill tävla genom att visa sina förmågor inför andra - risken för olyckor blir avsevärt större.

2.9 Snabbguide för säkrare dykning
1. Fridyk aldrig ensam! Man kan aldrig vara säker på att ett dyk är riskfritt men om du och din kamrat kan hjälpa varandra i en nödsituation behöver inga dödsolyckor ske.
2. Håll alltid god koll på varandra både under och i ytläge. Var även vaksam på både din kompis och omgivningen – Är allt verkligen OK med dykkamraten bara för att hon/han gör OK-tecknet? Finns det inkommande vågor eller båtar? Driver ni iväg med strömmar?
3. Planera dyken med din parkamrat (och med folk på land). Kom överens om hur ni skall hålla kontakten i vattnet och dyk därefter. Tag reda på vädret och dykplatsen ni skall till.
4. Träna ”bogsering” och livräddning i vattnet och lär dig hjärt- lungräddning.
5. Håll dig innanför dina gränser, inte utanför. Träna fridykning ofta och öka dina resultat successivt men marginellt. Vill du tävla mot dig själv - gör det med förnuft och lär dig känna efter när du behöver gå upp. Tävla aldrig mot någon annan, eller inför några andra, men alltid med andra som kontrollerar om du vill tävla mot dig själv.
6. Lär dig vad som händer i kroppen vid hyperventilering och vad det innebär att hyperventilera. Hyperventilera aldrig innan dyk eller andhållning i vatten.
7. Andas aldrig ut under ett dyk. Luften i lungorna gör att du inte sjunker och syrets tryck i dem att du inte svimmar. Andas bara ut ca 2/3 före ditt första andetag efter ett dyk.
8. Dyk inte på platser som du inte behärskar. Lär dig var det kan vara farligt att dyka. Undvik ställen där det finns en liten risk att fastna, ex. grottor, fiskenät, okända vrak etc.
9. Träna på att alltid vara avslappnad i vattnet. En stressad dykare är farlig både för sig själv och sina kamrater. Ändra inte heller simningsrytmen under ett dyk - det förbrukas mer syre om hjärtfrekvensen är ojämn.
10. Använd funktionell utrustning som du är varm i, syns bra i, är bekväm i m.m. så du kan koncentrera dig på annat. Använd en boj att ha rikligt med dricksvatten vid och lär dig hantera kniv m m, men förlita dig aldrig enbart till utrustningen. Använd inte för mycket bly – det är bättre att få kämpa nedåt och flyta uppåt än tvärtom.
11. Fridyk aldrig om du känner dig förkyld, febrig, stressad, illamående, på dåligt humör eller liknande. Då är du en sämre dykare och utsätter både dig själv och dina kamrater för fara.
12. Börja tryckutjämna tidigt och var noga med att alltid tryckutjämna ordentligt och ofta. Avbryt dyket om det gör ont i öron eller bihålor.
13. Fridyk aldrig närmare än tolv timmar efter dykning med tuber. Då riskerar du dekompressionssjuka och embolism. Innebörden av dem utelämnas i den här uppsatsen.
14. Respektera att det tar lång tid innan man är en rutinerad och erfaren fridykare. Träna ofta men ge dig inte in på svårigheter som du inte är tränad för.
15. Lär dig mer om hur man fridyker säkrare så slipper du lära av egna olyckor.
3 Avslutning – sammanfattande analys
Fridykning är en lagsport och det ansvar varje fridykare har för att skapa en mindre riskfylld aktivitet ligger i att själv behärska sig och undvika behovet av andras räddningsinsats genom att ta mindre risker likväl som att alltid stå beredd att hjälpa en dykkamrat i en nödsituation.
En bra fridykare skall ha ”en portion dödsskräck” i sig och inte vara för bekväm utan hela tiden vara beredd på att det värsta kan hända. En liten ansats till planering före varje dyk är (även i längden) mycket mindre jobbigt än om en olycka skulle inträffa. Dessutom gör gemensamma säkerhetsrutiner att fridykningen känns tryggare och därav blir roligare. Att planera tillsammans, förklara saker för varandra och att inte ta någonting för givet är A och O av förberedelserna inför ett fridyk, i synnerhet när yngre eller mindre erfarna fridykare är med i dyksällskapet. Förberedelserna skapar dessutom bättre sammanhållning och det stärker engagemanget för säkerhetstänkandet om alla känner sig delaktiga.
Om man aldrig dök ensam och alltid hade god kontakt med varandra inom dyksällskapet skulle man i princip inte behöva tänka på något mer gällande säkerheten. En dykare som tappar medvetandet eller har fastnat olyckligt i något under vattnet är helt och hållet beroende av att han har dykkamrater som reagerar och agerar. Att träna ”samarbete” - dvs. att öva på det som inte gäller de individuella prestationerna utan ex. livräddning, problemlösning under ytan och att mötas och göra gemensam uppstigning längs dyklinan - är av största vikt för säkerheten då man på så sätt blir bättre på att dyka tillsammans. Dessutom är det ju roligare när man delar sina dykupplevelser med en eller flera kamrater.
Samspelet mellan fridykare, och också med omgivningen, underlättas rejält om man alltid gör sig synlig. För att på bästa sätt synas i vatten måste man vara en kontrast till sin omgivning både från perspektiv ovanför ytan (ex. från båtar) och nere i vattnet. Särskilt viktigt är det att göra sig synlig i nordiska vatten som tenderar att vara mörkare mindre klara.
Det verkar finnas någon latent ”äventyrar- och upptäckargen” som får fridykare att vilja simma in i grottor, gamla vrak, eller gruvgångar. Det bästa sättet att undvika att fastna i något är självfallet att motstå frestelsen att dyka in i saker. Vill man simma igenom en vrakglugg men själv vet att det är dumdristigt kanske man inte vågar tala om det för sin dykkamrat utan gör det i smyg, vilket förstås är vansinnigt. Planera och överväg istället alltid idéerna tillsammans vilket förhoppningsvis leder till större vishet innan du ger dig in i något farligt. Träna också på att skära av garn och nät med kniv eller att plocka ut ex. en fastsatt docka ur ett båt- eller bilvrak. Genom att simulera diverse räddningsinsatser blir man säkrare och mindre panikslagen om riktiga olyckor händer i framtiden.
Vattnets krafter måste man visa respekt för. En dykare som blir nedkyld, uttorkad eller utmattad av att kämpa mot vågor eller strömmar tappar lättare omdömet. Iakttag därför särskilt noga vattnets villkor innan ni ger i ner i det och var lika uppmärksamma på varandra som på omgivningen medan ni dyker. Är samtliga dykare i vattnet kurranta? Driver vi med strömmar eller har vågorna blivit större. Avbryt dyket i tid vid osäkerhet – vattnet och dykplatsen finns ju kvar till en gång med bättre vattenvillkor.
Hyperventilering skall inte vara enkelt att förklara. Missförstånd blir vanligare om man ger en hafsig onyanserad förklaring av vad det innebär att hyperventilera. Hyperventilering är ett brett begrepp som omfattar all andning som är över den normala. Koldioxidnivån i kroppen är det som talar om för en fridykare när syret håller på att ta slut. Inandningsluft innehåller mindre koldioxid än utandningsluften (luften i kroppen) därför sänker vi koldioxidhalten i kroppen om vi andas mer än normalt. Håller vi sedan andan eller dyker med för lite koldioxid i kroppen kanske vi inte känner att vi behöver nytt syre förrän det redan är slut.
Samba uppstår i kroppen när syret håller på att ta slut och kroppen försöker spara det resterande syret genom att spara in på kroppsmuskulaturens funktioner, det gör att den som för samba inte kan kontrollera sin kropp. Ignorerar man kroppens skrik efter luft, vilket yttrar sig i att det blir jobbigare att hålla andan ju längre man fortsätter, får man för eller senare samba. Man bör andas in ny luft innan nervsystemet, som skapar den brännande känslan av lufthunger, tonas av. Har vi hyperventilerat innan ett dyk kommer vi inte att känna påfrestningarna av att fortsätta andhållningen utan samban kommer smyga sig på utan förvarning. Eftersom samba gör oss ännu mindre uppmärksamma på att vi behöver luft är det dessutom risk att vi svimmar av helt. När kroppens syre inte ens räcker till att vara kvar i detta läge slår det nämligen av helt och man blir medvetslös - man får en blackout. Från en blackout minns man ingenting då hjärnan redan precis före blackouten sparar syre genom att sluta minnas sinnesintryck.
En dykare som är på väg ned i djupet får högre syretryck i lungorna. Syretrycket kan ge en falsk känsla av att vara mer än det egentligen är, vilket kan göra att dykaren dyker djupare och är nere längre än vad syret räcker till. De sista 15 till tio metrarna före ytan minskar syretrycket procentmässigt som mest och det är då det visar sig (i form av en blackout) om dykaren använt för mycket syre nere i djupet. Det dykaren själv kan göra för att undvika att svimma är dels att inte dyka djupare eller hålla andan längre än vad han/hon är tränad och upplagd för, dels att försöka dyka så syresnålt som möjligt genom att slappna av. När dykaren når ytan skall han/hon inte andas ut hela lungans luft då syretrycket kan minska så mycket vid utandning att en svimning inträffar. Skulle dykaren trots det svimma av är han/hon helt beroende av att sin dykkamrat. Därför är det så viktigt att dykkamraten befinner sig nära dykaren under den sista biten av uppstigningen samt under den första stunden efter att hon/han avslutat dyket.
Det är framförallt två saker som gör en bestämd prestation farligare vid tävling än vid träning. Det ena är tävlingsinstinkten som vill kämpa för att klara av en prestation trots att det är svårt det andra är nervositeten inför utförandet som gör att man bränner mer syre vid samma ansträngning än vad man gör vid samma prestation om man inte är nervös. Därför bör en tävlingsdykare utföra lättare dyk på tävling än vad han/hon normalt gör på träning.
Om riskerna i fridykning och om förslag till säkerhetsåtgärder finns det egentligen inte så mycket att analysera. Syftet var med det här arbetet att resonera om olika faror förenade med fridykning och arbetet skulle lätt bli svävande och diffust om jag skulle ge mig in på att analysera varför det finns risker med avancerad fridykning. Jag tror inte att man skall påstå att det finns en enda sanning om farorna vid fridykning och om hur man fridyker säkert. Hävdar man det är det lätt att man utesluter att det kan finnas olika orsaker till risker eller ex. att hyperventilering kan se ut på mer än ett sätt. Jag tror emellertid att det är viktigt att man förklarar saker klart och tydligt - utan att man fastslår saker man inte känner till - när man skall förklara något med anknytning till säkerhetstänkande. Skulle arbetet istället handla om varför det finns fridykare som dyker osäkert vore det en annan sak att gå in och analysera. Avancerad fridykning är en liten sport i Sverige och det har därför inte funnits någon organisation som kunnat hjälpa enskilda fridykare med information om säkerhet. Svenska sportdykarförbundet, som har haft många kunniga inom (fri)dykmedicin, har först på senare dagar visat intresse för avancerad fridykning. Den forskning som i Sverige behandlat fridykning har byggt på få enskilda forskares intresse för fridykning och vad som händer i kroppen när man fridyker. Kunskaperna är nya och vad som var sant för 30 år sedan (t.ex. hur djupt man kan dyka) har visat sig vara falsk på senare år, vilket naturligtvis gjort att vetenskapen varit svårare att anamma för gemene man. Sporten har också fått ett nyare ansikte. Under 90-talet exploderade äventyrssporterna och många äventyrslystna, som var beredda att ta risker, hittade fridykningen.
Vill man lära sig mer om sambanden inom fridykningens riskmoment är det viktigt att förstå att man inte bara utan vidare kan godta vad andra säger. Idag finns ingen riktigt vetenskaplig och objektiv litteratur för säkerhetsregler till fridykare utan mycket bygger på förenklad hörsägen. Vill man kunna gå djupare med problem som exempelvis vad hyperventilering innebär kan man därför inte endast leta på ett håll utan man måste ge sig på flera informationskällor och i en viss grad försöka tillämpa naturvetenskap på fridykning för att förstå samband, ex. att man tar reda på varför koldioxidhalten i kroppen minskar vid hyperventilering istället för att bara godta att det är så utan vidare förklaring. Det är inte alltid nödvändigt att gå till botten med vetenskapen, vilket jag heller inte har gjort med problemen i det här arbetet. För att kunna ge förklara farofenomen till andra fridykare, vilket också lite ligger i det ansvar man har, är det viktigt att man kan förklara saker lite djupare då det på ett bättre sätt undviker att ”fjädern blir höna”.
Sist men inte minst viktigt, har man teoretiska kunskaper om säkerheten med sig när man är ute och fridyker är praktisk erfarenhet av dykning det som ger mest användbara kunskaper. Säkerhetstekniker och teorier är en viktig grund, men det är fortfarande så att ingenting kan göra någon till en bättre dykare än många dyk. 4 Källförteckning
4.1 Litteratur
Pat Vlaskovits och Ken Murray, Ken Murray’s Shallow Water Blackout, 2002-01-20, Lance Merkers hemsida www.spineshot.com
Ole Steiness, Umberto Pelizzaris tips om blackout ved dybdedykning, 2001-10-06, Hvidovre fridykkerlubb www.hfk.dk
Jesper Juul Pedersen, Någre gode råd ved fridykking i tropiske vand, april 2002, Hvidovre fridykkerlubb www.hfk.dk
Erez Beatus, Freediving behavior, mars 2002, www.freediving.co.il
Sebastian Näslund, Om Fridykning – för nybörjaren, 2001, www.freedivingspots.com
David Pöntinen, Säkerhetskompendium för avancerad fridykning, april 2001
Svenska Spordykarförbundet (SSDF), Ledarhandledning för fridykning, 1990
Brutus Östling, Olämpligt att fridyka när man fryser, jan./feb.1999, intervju av Erika Schagatay, magasinet DYK
Hans Örnhagen och Tord Bergelin, Ska man tävla i fridykning?, april 1998, debattartikel i magasinet DYK
Lutz Odenwald, Kalla fakta – är fridykning en farlig extremsport?, aug. 2000, magasinet DYK
4.2 Intervjuer och kurser
One Breath Apnea Divers, 1-3 juni 2001, kurs hållen av Gunnar Nordström (internationell fridykningsdomare för A.I.D.A.) som bl.a. utförligt behandlade ”Buddy-systemet”.
Svar på frågor om fridykningsfysiologi, 2002-02-04, Peter Lindholm (doktorand på apnea vid Karolinska Institutet) svarade i ett e-brev på mina frågor om bl.a. hyperventilering, samba och blackout.
Svar på frågor om hyperventilering, 2001-10-19, Erika Schagatay (docent i zoofysiologi vid Lunds universitet och forskare på apnea) svarade i ett e-brev på mina frågor om bl.a. hyperventilering.

4.3 Bilder
Under varje bildkälla står bildtexterna till varje bild inom citationstecken.
©Freedivingspots.com
Omslagsbilden (Magnus Andersson gör OK-tecken)
”Dynamisk apnea två och två”
”Med vita markeringar på utrustningen syns man bättre”
”En fridykare kommer ut från en dumpad husvagn”
”Säkerhetslina till dykrepet”
©Dan Burton, Freedivingimages.co.uk
”Statisk apnea med kontrollant”
”En fridykare drabbas av en ”shallow water blackout”
”Det viktigaste är att aldrig dyka ensam”
©Hvidovre Fridykkerklubb (hfk.dk)
”Uppstigning med ögonkontakt”
© Bonniers Compact CD-lexikon 1999
”Luftens sammansättning”
Övriga bilder
Bilden med tabellen för ljusfärgers vattengenomtränglighet har jag själv ritat.
Bilden ”Uppblåsbar boj” är hämtad från www.onebreath.nu