...varför hennes son dog.
Jag är på båtmässan i Stockholm och pratar med Mika från Ursuk AB som är generalagent för bl a Suunto D3 (den fridykningsdator som många av oss fridykare valt). Robins mamma kommer fram till montern och håller fram ett A4 med några diagram på. Hon frågar Mika om han kan göra dom tydligare. Diagrammen föreställer dykprofilen på hennes sons sista dyk. Men det förstår inte jag ännu. Jag frågar om hennes son är fridykare.
"Han finns inte längre" svarar hon.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är inte så ofta man ställs inför en mor som förlorat sin son. Hon är sammanbiten och det är tydligt att hon tänker stanna till det att hon får klarhet. Jag frågar om jag kan få se på papprena. Mika förklarar att klockan varit inställd på att bara registrera var 20 sekund, en Suunto D3 brukar registrera varannan sekund med Robin hade en Stinger. Jag upptäcker genast något konstigt med diagrammen. På de fem första minutrarna ser jag tre djupa dyk. Alla närmare 20 och ner till 25 meter, om jag inte minns fel. Dom flesta fridykare vilar en och ibland så mycket som tre minuter mellan dyken, enligt diagrammet ser det ut som Robin bara varit uppe och vänt. Det är svårt att se eftersom dykmätaren haft så lång tid mellan registreringarna. Jag gissar att han bara varit uppe 10-15 sekunder mellan dyken. Imponerande eller dumdristigt. På det tredje dyket tycks han inte ha nått tillbaka till ytan utan svimmat på uppvägen och fallit ner på botten.
"Var han vältränad", frågar jag. Hon berättar att han var 21 år, mycket vältränad och röjdykare i marinen.
Efter dom två första dyken påbörjar han ett tredje. Han är ivrig, han har en kamera med sig. På dyket innan har han sett ett vrak nere på botten. Han vill fotografera det. Det är i Malaysia - hans dykkompisar har redan gett sig av mot båt eller strand. Han når botten på 26 meters djup. Ingen finns på ytan. Ingen vet att han är där.
Kanske har han inlett dyket med låga nivåer av syre i venblodet. Kanske har han hyperventilerat den korta tid han varit på ytan. Men jag har svårt att tro att en röjdykare inte känner till faran med hyperventilering. Hans dyk är som längst ungefär 1.30.
Det är bara ett streck med siffror på x och y axeln men för oss som kan tolka det ser vi precis vad som hänt. Och vissa av oss har upplevt det, svimmat under vattnet och vaknat upp ur drömmen i vår dykkompis armar. Men Robin har ingen dykkompis han faller tillbaka ner i djupet, singlar sakta som ett löv ner och landar mjukt i botten bredvid vraket, kameran strax efter bredvid sig. Han vet inte om att han är död, kanske är han inte ens död. I en shallow water blackout stängs hjärnan av p g a låga syrenivåer. Som att släcka en lampa, inte en tanke hinner passera. Kanske har struplockreflexen reagerat direkt och stoppat vatten från att fylla upp lungan. Medan han ligger där på botten medvetslös sjunker syrenivåerna bortom räddning. Efter fem minuter simmar en scubadykare förbi och ser honom.
Jag berättar för mamman hur det känts dom gånger jag svimmat av syrebrist och hur jag vaknat upp ur underbara varma drömmar. Jag frågar om hon vill ha fridykningsfilmen jag gjort, eller om hon aldrig vill höra mer om fridykning i sitt liv. Hon svarar att hon vill veta allt som går att veta. Hon mår bra av att vara i den här miljön säger hon och syftar på alla människor runtomkring på båtmässans dykavdelning som delar hennes sons passion.
Det är en sons plikt att leva längre än sin mor. Men kanske är man aldrig så dödlig som när man är 21 år och känner sig odödlig.
Hyperventilera inte.