|
Det var så att eftersom jag har haft en spricka i ett revben tyckte jag att det vore bäst att inte utsätta bröstkorgen för alltför stora djup. Dagen innan tar jag mig ner till 30 meter utan några problem. Det går t o m ner ett tiotal lungpackningar innan, något som jag gör ytterst motvilligt eftersom mitt exceptionellt låga blodtryck inte gillar tryck mot hjärtat.
30 meter med fenor kändes lite för lätt på träning och eftersom jag uppskattar utmaningar resonerar jag så att 30 meter borde ju gå utan fenor, ja menar vad ska man ha tävlingar till om inte för att slå personliga rekord. Det känns så tryggt med alla funktionärer, säkerhetsdykare och inte minst alla rutinerade fridykare på plats. Å så ligger ju doktorns syremask där aldeles i närheten på pontonen.
Jo där ligger jag alltså i min tunnaste dräkt eftersom den helt klart är tuffare än den varma och goa på 5mm. Sedan försöker jag att inte låtsas om köldrycken i benen när dykfunktionären ropar " two minutes to dive".
Jag är full av tillförsikt. Mitt enda träningsdyk tio minuter innan tog mig ner till 27 meter utan problem. "TOP" skriker tysken och jag är redan inne på mitt 7:e "gulp". 1, 2, 3, 4 och jag är iväg. Lite trögt i början med bara ett kilo bly på ryggen, eller snarare just framgliden på magen en bit upp. Och jag försöker minnas vad ett sådant där gummibälte kostar.
Till min förvåning ser jag taggen hänga runt 26 meter, men jag fortsätter ner till plattan som jag ser tydligt nu. Är en duktig pojke och sätter klockan under plattan för att det ska bli riktigt rätt.
Då får jag plötsligt syn på en kamera just som jag vänt mig och ska upp. En liten motordriven kamera på wire. Jag är så barnsligt förtjust i kameror så jag stannar några sekunder och vinkar och grimaserar. Vi måste ju alla dra vårt strå till stacken för att detta ska bli en publiksport. Glömmer helt att använda rätten till ett tag i linan och börjar simma uppåt.Stannar till vid taggen som fastnat på 26 meter och som visar sig vara två stycken. Jag väljer min egen och fortsätter upp samtidigt som jag känner att detta är nog det bästa dyk jag någonsin gjort.
Väl uppe vid ytan drar jag mina tre snabba korta andetag som jag så envist övat in i över ett år. En andningsteknik som mest flyttar koldioxidet upp från lungan till näsan och tillbaka ner igen - tre gånger. Minns inte att jag lämnat över brickan eller att man frågat efter mitt namn, men uppenbarligen så heter jag dom här självande sekundrarna efter "mitt bästa dyk"; Se-se-ba-ba-st-i-i-nnnn Nä-nä-slund.
|
