En statisk nörd

I över tre år har Ulf Dextegen varit besatt av andhållning. Det ledde fram till flera svenska rekord i grenen "statisk andhållning", och senare ett brons på ett VM och en total seger i pool-SM där också längdsimning på ett andetag ingår. Här nedan hans berättelse.

Efter snart 3.5 år med regelbunden statisk träning och tävling har jag nu beslutat att ge mig en välbehövlig paus... om den blir evigt lång får vi se... jag måste bort från prestationstänket till att hitta en mer lekfull attityd till fridykningen... mindre djupmätare och tidsangivelser för att på så sätt bättre möta den inre upplevelsen i dykningen...

Hitills är... ...mitt bästa tävlingsresultat 8:43. ...min bästa tid på träning 9:11. Sedan jag började har jag gjort: - 17 tävlingsdyk - 126 träningsdyk - 40 dyk som var mellan 8-9 minuter - 4 dyk som var 9 minuter eller mer (9:00, 9:11, 9:02, 9:02). Varje dyktillfälle var givetvis en maxning!.

Juni 2006: Gick en kurs i fridykning då jag var 46 år.

Jan2007: Jag börjar träna statiskt, kom upp på 6:01 med stark LMC.

Jun 2007: Min första 7a.

Nov 2007: Min första godkända tävling, Åland, 7:12.

Dec 2007: Min första 8a.

Apr 2008: Byter teknik och slutar med uppvärmningar, nu är det no-warm-up som gäller!

Sätter mitt första svenska rekord, 7:57.

Nov 2008: Nytt svenskt rekord, 8:17.

Jan 2009: Nytt svenskt (och nordiskt) rekord, 8:43.

Mars 2009: Min första 9a

Maj 2009: Vann SM i poolfridykning, 8:09 i STA (GULD), 165m i DYN (brons), totalvinnare (GULD).

Aug 2009: Brons på VM, 8:29

Maj 2010: Går för 9+ min på Pool-SM, jag har en dålig dag: Rött kort (DQSP på 8:02).

Första året hade jag väl ingen direkt plan över hur jag skulle träna. Allt var nytt och jag trevade mig fram. Jag började som de flesta fridykare med uppvärmningar som jag experimenterade friskt med (antal och längd) innan maxningen. Jag började tävla och fick tre röda kort innan jag lyckades få mitt första vita.

Andra året hade jag fått lite mer kött på benen och bestämde mig för att skippa de flesta "parametrar" man kan tänka sig att skruva på (ex yoga, skaffa bättre kondition, börja äta bättre mat, att träna andhållning i olika serier, m.m.), för att istället gå över till no-warm-ups med direktmaxning och att fullständigt lita på de mentala tekniker som jag behärskar (hypnos, nlp, reiki, TM-meditation). Jag ville se hur länge jag kunde hålla andan med hjälp av mental styrka (och minimal fysisk träning) eftersom jag hade planer på att jobba med hypnos i framtiden (vilket jag gör idag, se http://www.dexologic.se ).

Fördelen med no-warm-ups är att dyk-responsen startar tidigare jämfört med warm-ups. För mig börjar kontraktionerna nu redan efter 1:30-2:30 (istället för som med warm-ups då de kom först efter 4:30-5:30 minuter). Kroppen sparar därmed syre tidigare vilket ger längre andhållningstider och syret faller i en långsammare kurva.

Nackdelen med no-warm-ups är just att dykresponsen startar så mkt tidigare. Man får inte längre den där fantastiska sköna fasen innan kontraktionerna startar. Blodtryck och koldioxidhalt stegras betydligt snabbare vilket resulterar att man måste stå ut med "helvetesångest" under en längre tid. På Karolinska Institutet mätte vi 2009 upp att mitt blodtryck stegrades från 125/80 just innan andhållningen startade till att stiga till över 300/190 under slutfasen. Min saturation (SaO2) sjönk samtidigt från 98% ner till 38% men jag var fortfarande helt klar i huvudet (en otränad person svimmar när syrenivån sjunker under 60%).

För att stå ut med "helvetesångesten" försätter jag mig själv i hypnos (trance) som fungerar som "tandläkarbedövning". Ångesten finns givetvis där hela tiden men jag känner inte av den lika starkt. Jag påbörjar min trance ca 15 min innan Official Top då jag sitter och ujjay-andas på bassängkanten. Omedelbart går jag ner i lätt trance och försöker stanna i det tillståndet även när jag sen går ner i vattnet en minut innan OT, även om jag måste kommunicera med yttervärlden, och jag blundar hela tiden. Vid OT, när dyket startar, fördjupar jag omedelbart trancen genom att räkna ner mig från 25 ner till 0, och för varje siffra sjunker jag allt djupare och djupare ner i trance, och jag måste hinna ner till 0 innan kontraktionerna startar. Detta är givetvis svårare än när jag andas.

Ju djupare trance jag får till desto senare lägger jag upp händerna på kanten. Jag ligger där i trance för att orka stå ut mot ångesten jag egentligen upplever. Så länge jag kan uthärda det allt högre blodtrycket och den allt högre koldioxidhalten så ligger jag helt stilla, men kommer slut når jag en punkt då jag trillar ur trancen. Det är nu då jag lägger jag upp händerna på kanten, och först då får jag höra tiden från min coach. En usel dag lägger jag upp händerna på redan vid 4:20, en dålig dag på 6:20, och en bra dag på 8 min. Hitills har jag aldrig fått till en 100%-ig trance (som bäst kanske 70% ?). Min teori är att den dag jag får till 100% trance så lägger jag upp händerna tidigast vid 8:40, och då bör jag kunna hålla ut åtminstone en minut till. Önsketänkande?

Tredje året fick jag till mitt personbästa 9:11 och jag kom upp kristallklar med 15-30 sek mer att ge (!).

Detta var även VM-år som jag fokuserade stenhårt mot eftersom jag var direktkvalificerad till VM som 2a på världsrankingen (för andra året i rad!). Under sommaren hade jag svårt att få coachning och jag hamnade i en kraftig formsvacka. Men bara 2 veckor innan VM fick jag till en 9a och jag åkte till Århus med gott självförtroende. Men VM är en stor tävling och jag höll på att missa finalen: I kvalheatet fick jag inte till min trance, dels pga "mental överladdning" och dels pga störningar från omgivningen. Ren kampvilja tog mig till 7:33 och jag kom med som näst sista man till finalen.

Till finalen dagen efter hade jag släppt på mina egna krav att göra upp emot 9 (eftersom det gick så illa dagen innan). Så i finalen var jag inställd på att floppa, jag hade ju ändå tagit mig till final på ett VM, och kanske just därför fick jag till trancen. Jag kom upp på 8:29 vilket resulterade i ett VM-brons (som borde ha varit silver!).

Fjärde året gick däemot riktigt trögt. Jag hade en kraftig "backlash" i efterdyningen av VM. Jag tränade på regelbundet men hade svårt att prestera. Det blev många träningar då jag gav upp redan på 4-6 min. Inte kul alls när jag vet att min egentliga lägstanivå är runt 8:20 så träningen blev mer och mer en belastning istället för att vara lustfylld. Det gick riktigt dåligt. Som bäst gjorde jag några 8'or. Men i grevens tid lossnade det, bara 2 veckor innan SM fick jag till 9:02. Tyvärr spände jag bågen för hårt på SM: guldet var underordnat då jag gick för +9 minuter men kommer upp redan på 8:02 med LMC. Jag var helväck och minns inte vad coachen Göran sa på slutet förutom att jag var ensam kvar i vattnet. Bara en dålig dag eller nån annan okänd faktor som slog till? Kanske tävlade jag för lite det här året?

Men, totalt sett, sensmoralen är att regelbunden seriös träning ger resultat (den intresserade kan kika på min dykstatistik nedan)!

Kan jag hålla andan i mer än 9 minuter så kan andra!

Jag har lyckats trots ordinära lungor och en (kanske) för gammal kropp, med alldeles för dålig kondition och min ovilja att leva som en asket.

MEN, utan hjälp skulle jag aldrig ha kommit så här långt!

Så ett STORT VARMT TACK till fr.a. Göran Ahlby (Mäster), Magnus Hedbys (Compadre) och Markus Dextegen (Gossen) som varit mina huvudsakliga coacher.

Tack till Sebastian Näslund och Peter Boivie som bollplankat och inspirerat.

Inte heller glömma bort Martin Wikström som coachade mig till 2 svenska rekord, och Anders Larsson som stod vid min sida vid VM-bronset.

Lite kuriosa, jag har hållit andan på tv 3 gånger:

- Vetenskapslandet, Kunskapskanalen (7:30).

- Erik o Mackan, Kanal5 (6:30).

- Faktafrossa, SVT 2 (8:24).

- TV4's Talang ville att jag skulle ställa upp 2010, men jag tackade snällt nej :-)

- P1 Dokumentär tänker sända en halvtimmes dokumentär om mig, statisk apnea, hypnos och om mitt deltagande på VM 2009, av David Rune, någon gång under hösten 2010.

--Ulf Dextegen, Juni 2010

94, 6'03" Peter Hirvell (på denna tid låg världsrekordet på knapp 7 minuter) 98, 6'20" Tomas Schiffer 01, 6'30" Bill Strömberg 02, 6'34" Oskar Tiger 02, 6'36" Bill Strömberg 04, 6'42" Bill Strömberg 05, 6'47" Göran Ahlby 06, 7'01" Peter Boivie 07, 7'07" Peter Boivie 07, 7'10" Peter Boivie 07, 7'28" Peter Boivie 08, 7'57" Ulf Dextegen 08, 8'17" Ulf Dextegen (i och med Ulf har svenska rekordet återigen närmat sig världsrekordet som idag är 10 minuter)

De svenska andhållningsrekorden Peter Hirvell gjorde sitt resultat i ett labb innan tävlingar kommit igång i Sverige. Tomas Schiffer var en tid långt före alla andra (dock med en viss tävlingsnervositet). Mellan 2001 och 2004 kontrollerades rekordet av Bill Strömberg, men han var tvungen att släppa den när det gick över sju minuter. Sedan följde en tid då många aspirerade på rekordet Jens Schou och undertecknad försökte, men fick betala med Blackouts. Weine Gustavson och Per Westin hade det inom räckhåll. Upp till cirka 2006 var LMC förbjudet, sedan kom en mer objektiv regel som enbart krävde att man uppvisade en viss kontroll efter dyket. Ny kunskap om kroppen drev också fram smartare förberedelse metoder. Göran Ahlby (45+) utmärkte sig med sin ålder då han var mycket äldre än tidigare rekordhållare. Han kunde med dussintals uppvärmningar röra sig runt 7 minuter. Sångaren Peter Boivie hade en naturlig talang och blev snabbt den bäste, med många säkra resultat, bl a en bronsmedalj i VM. Sedan kom Ulf Dextegen (den tredje i raden av gamlingar (40+) i grenen. Ulf är i dag ohotad. Läs hans egen berättelse nedan.