Svensk fridykning
huvudsida

Det djupaste dyket
text:Sebastian Näslund

Det sipprar in lite saltvatten i cyklopet när jag tittar rakt ner i medelhavet. Det är 30 sekunder kvar. Sikten är bra. 35 meter ner försvinner tävlingslinan in i det stora mörkblå. Tanken nästan faller ner längs repet. Tio sekunder kvar nu. Nu är det inte jag som ska tävla, men jag är nervös ändå. Bredvid mig vid vattenytan ligger fridykarmonstret Herbert Nitsch från Österrike. Han kan simma 170 meter under vatten i bassängen - utan fenor. Nu ska han försöka sätta världsrekord i simning neråt - med fenor. Han andas långsamt och djupt. Bara ett enda andetag får han ta med sig ner. Min uppgift är mindre dramatisk, ända går min puls upp. Det är jag som ska filma honom när han bryter vattenytan och när han kommer upp ur djupet.

Kommer han att komma upp som Tysken Hubert Maier gjorde efter sitt 70 meters dyk? Jag mötte Hubert på tio meters djup med kameran och belysningen på.

“Jag ser hur han byter simsätt - fridykarnas vanligen lugna rörelser övergår i panik och han börjar okontrollerat simma mot ytan. På fem meters djup skakar han till och blir som en lealös trasdocka samtidigt som luften bubblar ur honom. Säkerhetsdykarna har honom direkt, för upp honom och uppe vid ytan harklar han lite blod och vaknar till. En "shallow water blackout" ger aldrig bestående.

De som tar de största riskerna i dag är trimixdykarna på 85 meters djup.”

Nedräkningen på Nitsch dyk har börjat...jag tömmer cyklopet och dyker ner för att få Österikaren i rätt läge framför videokameran. Fan! Det måste stämma nu. 10 miljoner människor kommer att se dom här bilderna. Herbert fäller ihop sig, lyfter den stora monofenan över vattenytan och är på väg ner. Långsamt, målmedvetet tar han sig ner med kraftfulla "fjärilskickar". Det slår mig att han har samma hastighet och rörelse som en kaskelottval på långresa under oceanen. För Herbert blir allt tyst, med halvslutna ögon forsvinner han ner längs ett pärlband av säkerhetsdykare, en fotoblixt brinner av - det blir mörkare - trycket ökar.

För tredje gången hålls ett världsmästerskap i fridykning. 31 nationer har slutit upp. 43 lag, bland dem några damlag. Man tävlar i två discipliner; s k "konstant vikt" d v s djupdykning med fenor. Och sedan "statisk apnea" vilket är detsamma som att ligga helt still i en pool och hålla andan. Man tävlar i tremannalag och lägger ihop alla poäng. En meter ger ett poäng och sex sekunders andhållning likaså ett poäng. Sverige som med sina mörka kalla vatten saknar fridykartraditioner har ändå knipit två femteplaceringar tidigare.
Italiens Umberto Pelizzari ligger klar för dyk på lina ånummer två. Han lärde sig fridykning av den store Jacques Mayol, förebilden till filmen “Det stora blå”. I den filmen åkte man släde längs ett rep ner och flöt upp hållandes i en säck fylld med luft. "No limit" kallas den grenen och världsrekordet på 162 meter innehas av en Cuban som åheter Pipin.
Herbert har varit nere i över en och en halv minut nu. Längst ner ligger en trimixdykare som säkerhet och dom har videokamera nummer tre. Herbert växer som en skugga i bilden. Trycket är högt där nere och luften i hans lungor har pressats samman, men kan nästan se revbenen genom våtdräkten. Med en sista munfull luft tryckutjämnar han öronen en sista gång. Han vänder huvudet ner och ser markören. På 86 meters djup rycker han loss "taggen". Nu återstår det värsta... att mot tyngdlagen simma uppåt mot en yta du inte ser. Vad tänker han på just då? Jag vet inte, man minns inte så mycket av sina dyk...det är liksom en slags icke-tid. En plats men besöker mellan två andetag.
Herbert är pilot på passagerarplan. Tänk på honom nästa gång ni flyger KLM, försök skymta en lång välbyggd kille med rakad skalle och med ett litet getskägg. Två minuter har gått på tävlingsbåten som ligger ankrad utanför Ibiza. Alla är tysta ombord. Fridykande säkerhetsdykare går ner och ska möta upp. Jag tar ett djupt andetag och hänger på med videokameran.
För Herbert är detta det farligaste av allt. Luften i hans lungor expanderar på väg upp mot ytan och syret rusar från blodet tillbaka in i lungorna. Syrebrist i hjärnan kan orsaka den medvetslöshet man kallar “shallow water blackout”. Herbert slutar simma och låter luften i lungorna och våtdräkten bära honom mot ytan. Titta inte upp - titta aldrig upp. Längta inte efter ytan - stanna i dig själv. Rör dig långsamt - varenda rörelse kostar syre, varenda störande tanke höjer pulsen. Nere i djupet har hans puls gått ner under 35 slag i minuten, blodplasma har strömmat till lungorna för att dom inte ska kolapsa och allt syre har koncentrerats till hjärta och hjärna. Detta är den s k dykreflexen . Människan är anpassad till dykning sedan flera miljoner år tillbaka. Vi härstammar från strandapor som fann sin föda under ytan. Titta på din hud - är den en björn eller en hares hud, nej det är samma hud som en delfin, det fjuniga håret på vår kropp växer i samma mönster som hos sälarna. Herbert bryter ytan endast andfådd som efter en kort joggingtur i parken, han kostar på sig ett litet leende i det annars så neutrala ansiktet. 86 meter är nytt världsrekord. Men jag vet att han redan funderar på 100 meter. Själv är jag helt slut efter att ha mött honom på tio meter med kameran.

Fridykarhjältar i all ära, men detta är en lagsport. En sport som Italien och Frankrike dominerar, följt av Tyskland, Belgien och Grekland. Men Tyskland och Belgien får var sin tävlande diskvalificerad p g a okontrollerade dyk. Syrebristen som leder till skakningar och ibland black out, tolereras inte på tävling. Sveriges Jonas landén, Bill Strömberg och Mattias Lanner dyker till 62 meter alla tre och detta placerar dem inför andhållningsdelen på en förvånande tredje placering. Bakom dem ligger Grekland med deras unge talang Manolis Giankos med 81 meter i konstant dyket. Sverige håller andan 6.01 / 5.31 / 5.46. Och ja vi talar om minuter och sekunder här. Världsrekordet har tjecken Martin Stepanek på 8.06. Sverige håller undan mot Grekland och är sensationellt trea i världsmästerskapet i fridykning.