Rapport från världsmästerskapen 2009 i fridykning

av Christian Ernest, Juniordykarna i Göteborg

När vi rullar över krönet och jag blickar ut över Turtle Cove och det blåa havet med vågor som bryter ute vid revkanten så fylls jag av glädje och värme. Jag är på Long Island, en liten insomnad ö i öriket Bahamas, för att tävla i världsmästerskapen i fridykning. Vi fortsätter ner längs grusvägen och parkerar några få steg från stranden vid Dean’s Blue Hole. Platsen är närmast perfekt för fridykning. Dykdatorn visar att vattnet är 27 grader varmt och jag kan vada i knädjupt vatten fram till hålets kant. Sedan vet jag att jag har 202 meter av vatten under mig, fritt från strömmar, vågor och språngskikt. Dean’s Blue Hole är ett så kallat ”sink hole” skapat av regnvatten under senaste istiden då havets yta var avsevärt mycket lägre än vad den är idag. Hålet har en diameter av cirka 30 meter vid toppen men därinunder vidgar det sig till över 100 meter och man tror att det även finns grottsystem som ansluter till håligheten. Men det är få som har utforskat hålet och hos lokalbefolkningen finns det sedan gammalt en rädsla för hålet.

Med mig i bilen har jag min träningspartner Klara Hansson, samt Anders Larsson, som är bosatt på Åland, och Per Westin från Umeå. På ön finns även min klubbkamrat från Juniordykarna i Göteborg Sebastian Näslund, som förutom tävlandet även är huvudorganisatör under själva tävlingen. Johan Dahlström från Östersund var på plats två veckor innan vi andra för att kunna träna bra inför tävlingen. Alla är dykare med stor erfarenhet som jag har stort förtroende för, vilket är vitalt för att kunna träna fridykning säkert. Vi har alla trots strikta kriterier kvalificerat oss för att tävla i världsmästerskapen.

Man tävlar i två grenar, konstant vikt (constant weight, CWT) och konstant vikt utan fenor (constant weight no finns, CNF). Det innebär alltså att man inte får lämna kvar någon vikt nere i djupet, utan allt som du simmar ner med måste du ha med dig upp. Dagen innan tävlingen måste alla tävlande lämna in sin annonsering, det vill säga meddela tävlingsorganisationen vilket djup man ämnar dyka till. Detta görs utan vetskap om vad de andra tävlande ska försöka dyka till.

Det svenska och nordiska rekordet är 62 meter i CNF. Anders annonserar 63 meter och Sebastian 65 meter. Själv annonserar jag 66 meter, vilket är ett djup jag gjort på träning och är något jag känner mig trygg med.

Säkerhetsarrangemangen på tävlingen är rigorösa och professionella. Teamet av säkerhetsdykare är samspelt och vältränat. Via ekolod följs dykaren genom hela dyket. De tävlande har en livlina kopplad till dykrepet som genom ett motviktsystem snabbt kan hissas upp – ett system som aldrig någonsin har behövts användas men som inför varje tävling ändå gås igenom och testas. På dykplattformen kontrollerar läkaren syremättnaden i blodet efter varje dyk.

På tävlingsdagen är vi nere på stranden i god tid och jag sitter i solskenet och stretchar som jag gör inför varje djupdyk, lugnt och avslappnat. Anders dyker före mig och från bottenplattan i änden av dykrepet har han med sig en ”tag”, en kardborrelapp som bevis på uppnått djup. Anders är stark och säker och klarar dyket stilfullt. Godkänt dyk och nytt svenskt rekord – glädje i svensklägret. 20 minuter innan jag ska dyka simmar jag stilla ut till plattformen. Där sitter redan Klara som ska coacha mig inför mitt dyk. Det är en glad stämning bland domarna och säkerhetsdykarna. Sebastian dyker precis innan mig. Han har värmt upp genom att avslappnat dra sig ner längs en lina till mellan 10 och 20 meters djup och där stannat någon minut. På så sätt förbereder han sin kropp för ett långt och ansträngande dyk. Efter en djup inandning och 10 packningar dyker han ner. 2 minuter och 41 sekunder senare kommer han upp lugn och stabil med en ”tag” och dagens andra svenska rekord är ett faktum.

Klara räknar ner minuterna innan det är min tur att dyka. Själv går jag mentalt igenom min kropp och känner efter att jag är helt avslappnad. Solen värmer på de svarta simbyxorna. Tre minuter före mitt dyk glider jag ner i vattnet, då vet jag att jag kan vara helt stilla och avslappnad utan att börja frysa. Två minuter innan sätter jag på näsklämman och kontrollerar jag kan tryckutjämna mot den och att ingen luft läcker ut. 30 sekunder innan dyket andas jag ut för att sedan börja fylla lungorna, pressar ut magen, höjer bröstkorgen och till sist axlarna och sedan direkt avslappning och använder endast munnen och struplocket för att pressa ner mer luft. Utan stress gör jag en nedvikning och tar tre snabba simtag följt av fyra simtag med mer glid vilket tar mig ner på 25 meter. Här har jag tappat all flytkraft och jag slutar simma och bara sjunker. Jag sluter ögonen och går åter igen igenom kroppen och känner att jag är avslappnad. Samtidigt tryckutjämnar jag öronen varje sekund. Efter 17 tryckutjämningar blåser jag upp kinderna med luft och stänger struplocket. Sedan tryckutjämnar jag enbart genom att dra ihop kinderna och kan på så sätt hålla örontrumpeterna öppna. Fem meter innan bottenplattan piper dykdatorn och jag öppnar ögonen. Jag rycker loss en ”tag” och fäster den på benet innan jag börjar simma uppåt igen. I det halvmörka vattnet är det svårt att se repet riktigt bra utan mask, men jag ser tillräckligt mycket för att veta hur mycket jag kan glida på varje arm- och bentag. För varje meter jag stiger blir det långsamt ljusare och ljusare. På 20 meter möter den första säkerhetsdykaren. Jag kan glida längre och längre på simtagen. De sista metrarna slutar jag att simma och bara flyter upp. Bryter ytan och tar tag i repet, jag andas tre gånger innan jag tar av mig näsklämman och visar ok-tecken till en av domarna. Jag känner glädjen välla upp inom mig och glädjeropen från alla medtävlande runt tävlingszonen värmer.

Några dagar senare är det dags för Klara, Johan och Per att dyka med fenor. Det är Johan som innehar det svenska rekordet på 85 meter, men både Per och Johan har varit mycket djupare än så på träning. Konkurrensen i konstant vikt är stor men både Johan och Klara placerar sig bland de sex bästa och tar sig därmed vidare till final. Per måste tråkigt nog vända tidigt då han har svårigheter med att tryckutjämna öronen – något som han har brottats med under hela vistelsen på Long Island. Inför finalen annonserar Klara respektingivande 73 meter och Johan 101 meter. Under sitt tävlingsdyk tryckutjämnar Klara med den luft hon har i munnen, men på 68 meters djup tappar hon kontrollen på stuplocket och luften från munnen sugs ner i lungorna. Hon tittar ner och ser bottenplattan, men istället för att fortsätta och riskera att skada trumhinnorna vänder hon och kommer upp utan ”tag”. Johan har på träning gjort många dyk djupare än 90 meter men aldrig klarat att dyka över 100 meter. Men idag har han en hårdare fena, vilket ger mer kraft på djupet där han är väldigt tung. Han har memorerat hela dyket, moment för moment, och gått igenom det mentalt flera gånger per dag. Och idag genomför han det till punkt och pricka och kommer upp med en ”tag” och är därmed förste svensk och 11:e i världen att fridyka till över 100 meter.

Världsmästerskapen i fridykning 2009 på Long Island i Bahamas var en stor svensk framgång. Trots träningsmöjligheter som i bästa fall erbjuder 20 grader i ytan och 10 meters sikt och aldrig någonsin stoltserar med vattentemperatur på över 10 grader och sikt över 0 meter på djupet, så placerade sig svenska landslaget på 5:e, 6:e och 21:e plats i konstant vikt och på 9:e, 10:e och 11:e plats i konstant vikt utan fenor i konkurrens med över 50 tävlande från 17 nationer. Dessutom noterades 4 nya svenska och nordiska rekord. Svensk tävlingsfridykning är stark.


Varför tävlingsfridykning är viktigt för SSDF

av Hans Fogelberg, Juniordykarna

Även om inte alla har förutsättningarna eller är intresserade av att tävla i fridykning är det viktigt att förstå att det är tävlingsfridykningens kunskaper om fysiologi och säkerhetssystem som måste utgöra grunden för säker fridykning inom SSDF i framtiden. Avancerade kunskaper i fysiologi från tävlingsfridykning behövs för identifiera vilka dyk som är belastande för en viss dykare, och det behövs en särskild typ av organisering av säkerheten kring dessa mer belastande dyk. Av säkerhetsskäl bör fridykare och snorkeldykare använda sig av vissa av tävlingsfridykningens rutiner, kring förberedelse, genomförande, samt avslut av dyk. Dessa kunskaper från tävlingsfridykning är viktiga inte bara för äldre tonåringar eller vuxna som vill simma mer än 25 meter eller dyka djupare än 10 meter. Kunskaperna är viktiga även för vår vanliga snorkeldykning, d v s den verksamhet som idag sker inom ramen för snorkeldiplom upp till steg 2 samt delar av steg 3. De tuffaste delarna av steg 3 och Viking närmar sig definitivt vad som är att betrakta som belastande dyk. Därför står i skrivande stund alla fridykningssteg under revision, och ändringar kommer med stor sannolikhet att genomföras under 2010.

Juniordykarna är stolt över att ha tillgång till några av Sveriges främsta tävlingsfridykare: Christian Ernest, Sebastian Näslund och Marcus Schmalensee. Men vad som är än viktigare än deras fantastiska prestationer i tävlingar är deras närvaro och stöd på olika sätt i vår verksamhet. Det mentorskap de representerar har varit viktig för att höja kunskaps- och säkerhetsnivån inom juniordykarna, och inom förbundet.

Det är, enligt min mening, viktigt att tävlingsfridykning integreras och stöds av SSDF. Tävlingsfridykningen kommer även i fortsättningen att vara drivande för forskningsfronten och för säkerhetsutvecklingen. Det är svårt att se hur vi inom SSDF ska kunna skapa en lärande organisation inom fridykning utan egen tävlingsfridykning eller i varje fall en ambition att integrera tävlingsfridykning som en del av verksamheten. Låt oss göra svensk fridykning till en stark, säker och expanderande fritidssysselsättning.