Vad har en nybörjare på Sebastians kurs att göra?
text; Tova Haase

Det stod klart och tydligt på hemsidan att yogakursen är för de som vill ta sig djupare än 30 meter. Själv hade jag inga illusioner om att klara mig förbi 20.

Sebastian poängterade att detta inte var en kurs i yoga, utan att han valt vissa yogaövningar som han känner är bra för en fridykare. Mycket sträckande, flåsande, konstiga ljud, avslappningar och andningsövningar senare kände jag mig ganska mörbultad. Vissa övningar kanske känns väldigt flummiga om man hör dem för första gången. ”Känn efter. Hur känns det att vara din vänsterhand?” Men om man tar det lite seriöst och faktiskt känner efter så går det fort att hitta handen och fokusera på den.
Utöver yogan så kom praktiska tester på dykrespons och hur hyperventilering påverkar andningen. Det är en sak att ha läst om det, men en helt annan att få känna på hur ens kropp fungerar. Att jag hade dykrespons över huvud taget var förvånande först, men så tänkte jag efter: Varför inte?
Med nya kunskaper i bagaget började jag fundera mer på hur jag dyker egentligen.
Dagen efter var det dykdags och jag kämpade med min oro som vanligt. Det gick inte att simma ner. Sebastian frågade om jag ville åka ner med en vikt istället och jag frågade om jag fick åka med huvudet före. Jag ville gärna ha mina fenor som extra trygghet. Det gick och jag provade någon gång. Det blev inga väldiga resultat, men kul och lärorikt ändå. Strax innan vi skulle ge upp för dagen frågade Sebastian om jag ville åka ner en gång till. Mjo, det ville jag nog och Sebastian var noga med att jag skulle dra mig upp på linan, hela vägen, för att spara syre.
När jag kommit kanske 5 meter ner kände jag att min ro behagat dyka upp, så jag njöt av färden och blev lite förvånad när det tog stopp. Det blev 20m, hur lätt som helst.
Det blev en munter dag helt enkelt och när vi kom in till stan tog hela gänget en paus i parken som avslutades med lite lek. På kvällen ville vi se en film, men man har ju snart sett alla dykfilmer som finns, så vi valde ”Hitta Nemo”.
Allt skratt i kombination med nya kunskaper och yogaavslappningar gjorde att jag kände mig stark och trygg i sällskapet. Jag sa till Sebastian att 20 hade gått lätt och att jag egentligen skulle vilja veta var gränsen går för mig, d.v.s. var trycket blir ett problem. ”Då släpper vi dig till 25 imorgon då!” svarar han.
25.. oj.. Har jag sagt för mycket nu? Och vad hade jag väntat mig för svar egentligen?

Dag två: Yogapass på morgonen och sedan iväg till poolen för lite praktiska övningar.
Jag provade på att blåsa i spirometern för att se hur stor skillnad det blev när vattnet tryckte ihop mig, och förvånades över hur stort det var, nästan en liter försvann. Med bara 3,5 liter på land så måste jag vakta den volymen noga i vattnet. Man kommer inte långt på nedslående 2,7.
Efter poolen var det lunch och dags för utfärd igen. I kroppen var det fullt uppror. Jag frös och vill inte alls åka ut, men Annelie Pompe som var med på kursen peppade mig. (Tack för det tjejen!) När dräkten väl var på kom jag i hyfsad form, men tanken var långt borta, jag ville inte dyka. Uppvärmningen gick åt pipan och tankarna rusade åt alla håll, så jag vilade istället. Började med lite avslappningsövningar från kursen. Fokuserade. Hittade viss ro.
Jag sa åt Emil som skötte repet att jag ville till 20m, andades det sista och nickade. 20m gick lätt och jag kom upp skrattandes.
Vi kom överens om att jag skulle åka så långt jag kände att det var ok på andra resan.
Jag gick tillbaka till yogan. Tänkte noga på hur jag andades. Packade kanske ett par dl och nickade. Ro infann sig omgående och jag njöt hela resan. Kände efter hur tryckutjämningen förändrades allt eftersom volymen minskade, men än så länge gick allt bra. Det blev väldigt mörkt och kallt och jag visste på det att jag var djupare än sist. Någon tryckskillnad kände jag inte, så hur djupt var jag? 25? Skulle jag åka längre? Jag tänkte att det var bäst att vara på säkra sidan, så jag skulle orka ta mig upp hela vägen. Jag vände och började klättra upp för repet. Tyvärr tog jag det lite för lugnt, ska tänka på det till nästa gång, för när jag hade 15 m kvar kom obehaget. Jag har så svårt för att kämpa, jag kan det inte helt enkelt, så när jag mötte Sebastian som visade att det var 10m kvar hade jag lust att fräsa åt honom att dra dit pepparn växer. Han behöver väl inte se så munter ut! Ganska snart var jag uppe och på några andetag var jag ok, som vanligt. Märkligt hur fort obehaget försvinner bara man får andas som man vill.
Sebastian försökte komma åt min dator för att se var jag varit och när han såg det började han skratta lite.
Yoga plus kunskap tog mig till 30m.
Jag som tyckte 20 lät djupt.

Mycket bra kurs, synd den tog slut så fort.
Som alltid när jag sätter PB så kommer frågan: Var går min gräns?